KROPP & SJÄL
Artikel av Pia Isaksson publicerad 14 maj 2012 kl. 06.00:


Foto: flickr/Cimm (BY CC 2.0)

En fläkt från Paris

Vi pratade, skrattade, och kom på att om man får gensvar och förstår varandra oberoende språk, så blir allt mycket lättare!
Idag tänkte jag, att jag skulle skriva en artikel som skulle heta "Jag hatar vad samhället gjort med mig"! Men så blev det inte, så klart. Den rubriken låter ju lite konstig, med tanke på att man själv också har ansvar för hur saker och ting blir här i livet.

Fast lite på det sättet tänker jag nog - att jag är jag tröttare nu. Trött på att kämpa, faktiskt, för man behöver ju också bränsle för att få den där inspirationen i livet, som är så härlig.

Vet inte om det är åldersbetingat, men jag har blivit mer bestämd, mer försiktig med åren. Jag tror inte längre att jag kan lösa allt, som jag trodde förr (i min enfald, tänker jag ibland). "ATT INTE VARA RÄDD FÖR DET UDDA OCH ANNORLUNDA, GÖR ATT MAN FÅR ROLIGARE I LIVET!" står det i ett utklipp på min köksvägg . Ja, så har jag tänkt förr, men nu aktar jag mig och tänker efter FÖRST, när jag gör något. Jag vet inte om jag tjänar på det i längden och lite tråkigt är det ju, men jag har i alla fall bestämt - inga mer oövertänkta grejer!

Kanske behöver jag bara ta nya tag, efter att ha blivit lite "kantstött"? Jag kanske inte tror mig om fullt så mycket längre, som jag gjorde förr? Det var väl därför jag tänkte, att "Jag hatar vad samhället gjort med mig" - jag menar, får man inte gensvar, om inte andra också gillar udda och annorlunda händelser och människor, så kanske det är därför det blivit svårare, att tro på det udda och annorlunda? Alltså, det handlar om gensvar. Feedback, kallas det visst! Ett bra och modernt ord som jag tycker vi kan vara dåliga på ibland - feedback. Låter kul - och meningen är ju att vi ska ha kul och inte tråkigt! Jag läste någonstans, att människors normala tillstånd är att vara lyckliga. Jo, det tror jag nog och det är väl det jag alltid strävat efter, även om jag blivit "lite tröttare".

Mina tankar har i dag också snuddat vid Brevik, massmördaren, efter att ha sett hans leende ansikte i tidningen. Udda och annorlunda är han ju sannerligen och jag har till och med tänkt, att om jag hade haft chansen och varit där, skulle jag nästan med all säkerhet försökt pricka honom så fort som möjligt. Inte för att han har åsikter, utan för att det inte borde vara möjligt, att ta livet av så många, utan att bli stoppad! Farlig, farlig är den människan, så mycket förstår jag!

Det enda här i livet är ändå att kämpa på! Man bör faktiskt inte ge upp, utan fortsätta följa sin ledstjärna. Jag läser just nu en bok, om vad som händer med våra själar efter döden och känner ibland, att vi har ett syfte och att vi hör hemma någonstans, men vi kanske inte vet riktigt var - än? Boken heter SJÄLARNAS RESA och är en fallstudie om "livet mellan liven" av Michael Newton, som är terapeut. Du har en "andlig gajd" kan jag tala om! Det har alla, står det i boken. Jag tycker det är intressant och tänker på vibrationer, förnimmelser och aningar. Varför skulle vibrationer vara konstiga, när jag kan sitta på ett hustak i Indien med min mobil och ringa hem och det låter som om jag är hemma i Sverige? Många tror ju inte på själar och livet efter detta, men hur förklarar de då alla radiovågor, ljudvågor och annan strålning, som osynligt omger oss, men som ändå finns där?

Mina tankar i dag handlar också om August Strindberg, vår store författare, som firar 100-års jubileum i år. Han dog 1912. Hade faktiskt ingen aning om, att han var en så tuff och modern person, innan jag besökte Strindbergsmuseét i dagarna! En man som gift sig tre gånger, talade många språk, bland annat kinesiska, var emot krig, emot nationalism, emot kungahuset och reste i många länder och gjorde mycket annat, som ni får reda på om ni besöker det alldeles fantastiskt intressanta Strindbergsmuseét på Drottninggatan i Stockholm! Ta gärna en guidad visning.

Strindberg dog vid 63 års ålder i magcancer. Han var väldigt svag av sjukdom på sin födelsedag, men 10 000 människor hyllade honom med fackeltåg på Drottninggatan och i alla husens fönster runtomkring tände man levande ljus. Strindberg själv, hade sällskap av sin älsklingsdotter Ann-Mari som var 9 år och han hade införskaffat röda rosor, som de kastade ner till folket från balkongen. Han var omåttligt populär genom sina skrifter och brev. Så vackert det måste ha varit!

Jag tänker, att jag kanske ändå har hämtat upp mig lite och blivit lite modigare, för jag bjöd in en ny gäst i dag till mitt hem. Vi pratade, skrattade och kom på, att om man får gensvar och förstår varandra oberoende språk, så blir allt mycket lättare! En fläkt från Paris minsann! Nåväl, jag har ändå lärt mig att inte rusa iväg, att ta vara på mig själv och sätta gränser, då blir allt mycket roligare. För vi måste ju hänga med själva också när vi gör något och inte bara låta andra bestämma takten!

Det var mina tankar i dag. Inte alla, men några av dem.

Tankar jag vill dela med er!