 |
RESOR
Artikel
av Jan Wiberg
publicerad 22 jan 2010 kl. 09.07:
En fiolaffär i Essaouira
Jag spelar fiol. Hellre än bra, säger man. De som vill såra mig, säger att jag snarare misshandlar fiolen. Vill de såra mig än djupare, pratar de om tondövhet och att jag borde lägga av. Men det gör jag inte.
Jag gillar fioler, gillar hantverket, gillar de olika träslagen, gillar färgerna, gillar formerna. Och instrumentets historicitet. Gillar ljudet också, för den delen. Och utmaningen.
Nu har jag alltså köpt en ny fiol. Hos King of Music i Essaouira. Och av honom själv, Hamza.
Jag har kollat fioler här i Marocko. Har hittat mängder av kinesiska, som man kanske kan få för fyrahundrafemtio och en del italienska med skeva stråkar som man kanske kan pruta ner ännu mer, jag har sett några japanska. Och denna tyska. Som var dyrare. Fyra tusen var öppningsbudet. Jag bjöd fyrahundra och då skar sig relationen. När jag passerade King of Music i Essaouiras medina, tittade Hamza bort.
Men jag var på väg söderut och jag vill inte släpa på en fiol heller, på bussar, i taxis, grands och petits. Vart jag kom gick jag i musikshopppar men hittade ingen som denna tyska. Med tunn fin lack, med vacker ådring i lock och baksida, med rak stråke och med inlägg av pärlemor i stränghållaren. Och med en ganska behaglig ton.
När jag efter några veckor återvände till Essaouira, gav jag ett justare bud, ett tusen. Det var ju en fabriksfiol det var fråga om. Det framhöll jag. Priset gick ner till tretusen. Jag menade att hans bud fortfarande var löjeväckande, visade att all märkning, etikett med årtal, ursprungsort och annat, saknades. Men tillade att jag kunde tänka mig tretton hundra. Då ville han ha två och fem.
För att visa att hans pris inte var förhandlingsbart, tog jag min jacka och beredde mig på att lämna shoppen. Hamza ville då veta mitt sista bud. Det var femtonhundra. Femtonhundra var vad jag tänkt ge.
Hamza grinade illa. Hans assistent grinade än värre. De menade att det inte skulle bli någon affär för dom, dom skulle inte göra någon förtjänst, jag måste lägga något för dom också. Så priset blev sextonhundra. Antagligen tjänade Hamza åtta-niohundra på affären. Men turister skall skörtas upp, dom har råd till det. Jag var för angelägen och kanske satte jag mitt utgångsbud för högt. Men fiolen är ok och priset billigare än i Sverige.
När affären var klar, pengarna överlämnade, fiolen inlagd i lådan, bjöd Hamza på en joint i utrymmet ovanpå shoppen. Och mintte. Vi snackade. Mest han. Han skulle ner till Agadir och surfa. Han hade en tjej där, men han gillade svenska tjejer. Han spelade trummor och gitarr och han föreslog, löst, att vi skulle lira ihop. Men jag insisterade inte. Det var en ung kille som valt en livsform med musik, tjejer, hasch och surfing. Och bra affärer. Utrymmet var inrett som en hippiekvart på sextiotalet. Det fanns en musikanläggning, en gitarr och några trummor, en dator. Ett par fågelburar med finkar av något slag hängde på väggarna
I stället gick jag ner till stranden, plockade fram fiolen, började stämma den och, påverkad som jag var, försjönk jag i skalövningar och enkla harmonier, först i pizzicato. Jag fortsatte även sedan det börjat låta bra, också med stråke, medan vågorna bröt, välvde in över sanden och solen var på väg ner bortom havet.
|
Stina Lyngmark
Moldavien är ett av Europas minsta länder och tyvärr också ett av de fattigaste.
