 |
LITTERATUR & POESI
Artikel
av Kjell Ekborg
publicerad 24 nov 2006 kl. 12.14:
En dag på P6, 1964
Underbefälens rum på vindsvåningen blev mitt städområde. Ett rum där glädjen var bortrest.
Underbefälens rum på vindsvåningen blev mitt städområde. Ett rum där glädjen var bortrest. Ingen svart tavla med vita kritstreck, där bokstäverna formerat orden omtanke och medkänsla existerade. Här drogs de stora strategiska planerna upp. De råa skämten satt ännu kvar i väggarna.
Skrattande!
En onsdagskväll blev jag trött på eländet. Kapten Melkner hade på förmiddagen varit på ett osedvanlig gott humör och utan tvekan godkänt min permission för Kristianstads-mästerskapet i bridge. Jag var en fri man till 02.00.
Skylten kunde jag inte undgå att se Frimurarhotellet. Den önskade mig välkommen. Snart var jag inne. Värmen mötte mig som en kär gammal vän.
Jag satt tyst. Orkestern hade lagt in överväxeln. Då, klockan elva, kom hon med hår som ett stormpiskat hav, mörkt och lockigt. Hon satte sig två bord ifrån mig. Nu gällde inte rektorns ord. Dansen var min. Hon kändes inte i mina armar. Hon hade blivit ett med mig. Vi pratade, skrattade. nu var ökenvandringen slut. Detta var ingen hägring. Verkligheten hade kommit ifatt drömmen. Dans efter dans.
Så kommer den.
Frågan: - Får jag följa dej hem?
Hon ser olycklig ut.
Ögonen har tappat sin glans. Mina nervkopplingar arbetar frenetiskt. Alla signalsubstanser finns på plats. Inget kan gå fel.
- Du är jättetrevlig, och jag trivs med dej. Det har varit en härlig kväll, men jag är förlovad och gick hit bara för att dansa!
Benen ville inte lyda.
Signalsubstanserna hade sagt upp sig med omedelbar verkan. Regnet bekymrade mig föga. Mina tankar fanns på annat håll. Baskern låg i fickan, och vaktchefens röst hörde jag inte. I den dimension jag befann mig fanns inga vaktchefer.
En blick på morgondagens program bekräftade bara livets orättvisor: "Tre dagars övning med full packning."
I mörkret hörde jag Lindskogs röst: - Hur gick det? Det kom aldrig något svar och han förstod tystnaden.
|
