 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Maria Küchen
publicerad 14 jan 2008 kl. 12.20:
En bra konstnär: trogen sitt uttryck oavsett succé
"Om Holstein vill 'skaka om' saker och ting är det förstås spännande. Att Holstein själv också härmed, om han har en hjärna, bör ha skakats om åtminstone en aning i sitt möte med konstens villkor och realiteter, är minst lika spännande."
Jag trodde jag var färdig med debatten, men eftersom Johan Stael von Holstein i Dagens Nyheter idag (måndag 14/1) definierar sig som "jazzälskare", utgår jag från att han har sett den strålande svenska filmdokumentären "My name is Albert Ayler" (den har gått för utsålda hus i t ex London och bör kanske därmed kunna kvalificera sig som "värdefull konst" också ur marknadsaspekt). Filmen har undertiteln "if people don´t like it now, they will". I denna slagfärdiga mening sammanfattar legendariske jazzförnyaren Albert Ayler helt perfekt konstens och konstnärens credo i förhållande till sitt uttryck och till världen.
En bra konstnär är trogen sitt uttryck även om ingen annan människa i hela världen tror på det. Måste hon välja mellan att utforska och fördjupa sina uttryck eller "marknadsföra sitt varumärke" (och de flesta konstnärer måste välja, det är en fråga om tidsbrist snarare än om värderingar), väljer hon att utforska och fördjupa sina uttryck. Ibland leder den hållningen till omedelbar global publiksuccé, ibland till succé här eller där efter lång tid; ibland förblir å andra sidan det banbrytande verket en osäljbar angelägenhet för en en liten hängiven skara av excentriska fantaster. "Marknadens" reaktion på verket är frikopplad från verkets konstnärliga halt. I författarvärlden idag kan det exemplifieras genom Willy Kyrklund, som odiskutabelt tillhör våra allra största nu levande författare men är obekant för majoriteten svenskar och minst av allt har fokuserat på att producera ett verk som det "går att leva på", något vi alla bör vara enbart 100% ödmjukt tacksamma för. Statens kulturråd bör utan krus, med stolthet och glädje, belöna ikoner som Willy Kyrklund, Lennart Sjögren och andra för deras verk genom en tryggad ålderdom, istället för att komma här och hojta dumdrygt om "varumärken" och "marknadsföring" och "stofiler" och antyda att uteliggare bestjäls på pengar om konstnärer får stöd. Att strålande samtidsverk ibland säljer strålande (Åsa Linderborg och Jonas Hassen Kheimiri är färska exempel) förändrar inte detta faktum.
Konstnären måste strunta i om hans verk når omedelbar succé, succé över tid eller ingen bred succé någonsin alls. Det är en hållning som kräver oerhört mod och den är oförenlig med att "marknadsföra sitt varumärke" i förhållande till en målgrupp, den står i direkt motsats till målgruppstänkandets "If a lot of people like it now, it ´s good". Detta handlar inte om att vara ointresserad av att nå en publik, att vara emot marknadsekonomi eller varumärken generellt eller att vara politisk åt något håll överhuvudtaget; det handlar om att konstnärens uppdrag är ett annat än marknadsaktörens, vilket varken diskvalificerar eller nedvärderar den ena eller den andra. Men rollerna måste hållas isär, även om dominerande samhällsideologi i varje enskild tid försöker få konsten att underkasta sig politiken genom att vara det som staten betraktar som Det Finaste Av Allt - på 1970-talet vänsterrevolutionär, idag marknadsentreprenör.
Bland de första som interneras i diktaturer är poeterna, eftersom makthavarna vet att de är farliga i kraft av sin autonomi: Poeten och Nobelpristagaren Joseph Brosky hamnade inte i sovjetiskt arbetsläger för att hans dikt var "politisk" (det är den knappast) utan på grund av "lösdriveri", bokstavligen på grund av sin vägran att tjäna samhället genom ta ett jobb i stället för att dikta. Nazisternas utställning "Entartete Kunst" (urartad konst, konst som nazismen diskvalificerade) har i efterhand visat sig presentera ett träffsäkert urval av den tidens starkaste och mest dynamiska uttryck. De här exemplen är extrema, men även i vanliga hyggliga demokratier är det viktigt för makthavarna att ta kontroll över konsten vilket inte alltid innebär att man därmed premierar de starkaste uttrycken, oftast snarast tvärtom; Svensk kulturpolitik är ett fint exempel på det, med sin 180 graders svängning från socialistisk hegemoni till nyliberal hegemoni med vad det inneburit av radikalt förändrad syn på hur och
varför konstnärer förväntas arbeta.
Närhelst demokratiernas makthavare försöker få konsten att underkasta sig en ideologi - antingen det handlar om att konstnärer ska måla plakatvänstertavlor eller "marknadsföra sina varumärken" - är det en mildare variant av samma behov av att ta politisk kontroll över konsten som kännetecknade nazism och kommunism. Det sker nu, det skedde på 1970-talet men då från motsatt politiskt håll. Ingenting är "nytt".
Problematiken bottnar i ett olösligt problem: Vem har mandat att bedöma vad som är "rätt" och "bra" konst? Masspubliken? Kultureliten? De politiska eller ekonomiska makthavarna? Frågan går inte att besvara. Det innebär inte att den ska sluta ställas.
Till sist vill jag understryka att det här resonemanget förhåller sig värdeneutralt i förhållande till de förhärskande ideologierna genom tiderna: Det tar exempelvis varken ställning för eller emot socialism eller nyliberalism. Som jag generellt ser det är båda dessa ideologiska system överspelade, de bygger på drömmen om en realistiskt sett ouppnåeligt lyckorike snarare på konstateranden av världsliga fakta och fungerar inte i hanteringen av en postmodern verklighet. Deras religiöst färgade utopiska resonemang om en förbättrad människa och en terräng som förväntas rätta sig efter idékartan saknar bäring i en tid där skeenden oavbrutet säger emot sig själva och varandra på ett förvirrande, dynamiskt och underbart vis. Undersöker man deras idéhistoriska rötter visar det sig intressant nog att socialism och nyliberalism i grunden har väldigt mycket gemensamt. De kan sägas vara lika nära släkt som kristendom, judendom och islam, idésystem vars mest brinnande representanter idag ägnar all kraft åt att bekriga varandra med förödande effekter för vanligt hederligt småfolk värden över. Men det är en annan historia.
Om Holstein vill "skaka om" saker och ting är det förstås spännande. Att Holstein själv också härmed, om han har en hjärna, bör ha skakats om åtminstone en aning i sitt möte med konstens villkor och realiteter, är minst lika spännande.
|
