 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Bente Wikman
publicerad 2 feb 2001 kl. 11.48:
En bra film av tre: puh!
Det här är ett bidrag i Sourzes tävling med Göteborg filmfestival, "Du ska va' recensent". Den bästa recensenten vinner en dator när festivalen är över.
Filmerna jag nu har sett är filmer om söndriga människor med mycket alkohol i:
NO PLACE TO GO.
Den är producerad i Tyskland år 2000. Regi av Oskar Rohler, engelsk text. Längd 1 timme och 40 minuter.
Denna film hade jag höga förväntningar på. Bestämde tidigt att jag ville se den. "Vibrerande porträtt av en kvinnlig författare" står det i filmtidningen. Antar att det var det som lockade mej i och med att jag själv vill skriva.
Det är en mycket dyster och tragisk film. Svart/vit och långsam rakt igenom, det är en historia om murens fall, förhoppningar och besvikelser, om Hanna, om alla hennes svårigheter, kriser och undergång.
Jag blev besviken över att denna kvinna framställs så svag och att hon aldrig skrev någonting.
Det var i alla fall snyggt filmat. Biosalongen, (jaja Folkan var det) var snudd på helt fullsatt, och det bröt ut applåder när eftertexten hade rullat klart. Jag sa puh, det var gott den tog slut någon gång, och frågade han som satt bredvid mej va han tyckte. "Tragisk historia men en flott film", sa han med Oslodialekt.
PARIA.
Fransk film, inspelad år 2000. Regi; Nicolas Klotz, engelsk text.
Den är 2 timmar och 6 minuter lååång.
En mycket mörk-svart film, som utspelar sej i Paris, på gator, torg, tunnelbanevagnar och i någon sleten lägenhet och trappuppgång. Hela tiden stoj, stim, hög musik, klungor av människor som driver omkring, lever på gatan och har det svårt. Men filmen har en mycket fattig dialog.
Jag ville titta på klockan men det kommer aldrig så mycket till ljusglimt på filmduken att jag kan se den. En bit in i filmen hör jag ett gäng som reser sej och drar i väg. Strax bakom mej sitter ett par tonårskillar och suckar.
Jag är säker på att detta är en realistisk film som skildrar vardagen för dom som lever så. Jag kunde bara inte hitta någon behållning i den. För mej var det som att den aldrig ville ta slut. Jag smög ut från biografen, och snabbt var det en till som hängde på är dörren ändå skulle öppnas. Ljust var det ute, och jag såg på min klocka att det bara var 10 minuter kvar av filmen.
BÄNKEN,
Den är dansk, inspelad år 2000. Regi: Per Fly. Längd: 1 timme och 53 minuter.
Detta är en liten pärla till film trotts allt sitt elände. Mycket supande, många olyckliga människoöden. Men denna filmen har en stark historia och ett budskap som berättas på ett utomordentligt sätt.
Det handlar om slumpen som för människor samman, konfrontationer som behövs för försoning och förlåtelse.
Jag kände för den unga tjejen, ensam med ett barn, slagen och utan någonstans att bo. Hennes pappa är en av fyllona på parkbänken. Fast han aldrig har funnits för henne och det hon minns av honom är då han slog hennes mor, så berättas även detta på ett sådant sätt att hårena reser sej på armarna och får mej att känna även för honom.
Fick gåshud några gånger under denna film, som slutade trist men ändå gott på något vis.
|
