 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Lennart Lundwall
publicerad 17 maj 2011 kl. 11.46:
Lennart i en projektbil från sommarverkstaden under björken.
En bilfossils bekännelser
En äldre herres dimmiga minnesbilder av livet mellan artonårsdagen och pensioneringen handlar till stor del om kvinnor, dessa ljuvlighetens käril. Men allra mest om bilar.
Själv har jag avnjutit ett 25-tal som ägare. Kvinnor äger man inte - de ägs man av. Särskilt många glänsande nya bilar har jag inte rullat ut ur nybilshallen. De är faktiskt lätt räknade, bara två genom dessa femtio år som körkortsinnehavare.
Av någon anledning FIAT. Troligen på grund av att förhandlingsutrymmet vid affärsförslag är störst vad gäller så kallade sidomärken. (Detta faktum gäller endast Fiat i Sverige - Fiat har varit Europas mest sålda bil i många år.) Här lyser igenom att jag är tämligen dumsnål. En Fiat - bilen som alltid luktar olja i kupén - är inte speciellt lätt att sälja vidare. Värdet sjunker som en sten så affären är inte helt lyckad, sedd i backspegeln. Men denna text ska handlar mer om de dussintals äldre bilar jag rustat upp sommartid i min verkstad under björken.
Allt började den 6 april 1961. Körkortet hämtades ut på Posten och på hemvägen inköptes snabbt en Volvo PV 444 modell A av årgång 1947 för 1 600 kronor i cash. Säljaren, en avhoppad polisman som hette Verner, ville gärna hjälpa till att sätta Sverige på hjul och hade etablerat sig som begagnad bilhandlare i min hemkommun. I hans sortiment ingick många oerhört, ja, väldigt, begagnade bilar. Samma typ av firma som den duktige racerföraren Radefalk drev på Galoppbanan i Ulriksdal. Garantin räcker tills du lagt in treans växel...
Nåväl, Volvon, ljusblå, ombyggd till -56 års modell, gick rätt snällt hela sommaren. Felen som uppstod lärde jag mig att fixa själv, ity jag kan betraktas som bäste dräng. Själv. Men när den på höstkanten bröt en vital del i framvagnen så hjulet lutade sig utåt i en farlig vinkel så pallade jag upp framvagnen med en gammal skiftnyckel på kläm och körde in med öket till en bilnasare på Sveavägen som köpte den. Jag sprang därifrån till närmaste buss. Det gällde att vara puts väck när han ångrade sig.
En regnig höstdag -61 mötte jag min Ford Zephyr 1953 och det blev kärlek vid första ögonkastet. Den finns på bild i en annan historia här på Sourze. Ombonat engelsk och med sexcylinders motor, rattväxel och hel soffa fram gled jag omkring den vintern. Bakdörrarnas lås frös ihop så dörrarna hölls stängda med ett snöre mellan handtagen. Väghållning var ett tomt ord när 70 procent av vikten ligger fram. Bilen fick ibland för sig att tvärvända mitt på hala vintervägen på grund av för låg vikt på de drivande bakhjulen. Detta var före Svensk Bilprovnings tid, som ni säkert noterat. Och vinterdäck var frivilliga - det vill säga de pengarna lades på annat.
När Zephyren avlidit i stillhet korsade en Chevrolet av 1937 års modell min levnads stig. Efter bara några dagar fastnade jag i en polisrazzia vid Sveaplan med resultat: Utdömda bromsar och glappande styrsnäcka. "Men konstapeln", frågade jag artigt, "det bromsar ju bra om man pumpar några tag". Han glodde ilsket och skrev: Drages från platsen med stång. Denna bil övade vi senare folkrace med i Väsbyskogarna så träd och buskar stack ut genom flyglarna. Omskött och i trevligt vardagsskick hade den idag varit värd 200 000 kronor. Surt.
1962 lade militärtjänsten sordin på stämningen och Vespan var inte mycket att jaga brudar med. Men en VW -56 blev jag ägare till våren -63. Ett utmärkt pendlarfordon mellan förläggningen i Värmland, mamma i Väsby och flickvän i Härnösand. Finansierat av lumparkompisar som fyllde bilen efter permisuppställningen, viftande med bensinpengar. Tvåhundra mil i veckan - en smal sak i den ålder då man själv är en smal sak.
Efter muck på hösten pekade flickvännen på sin svällande mage och jag tyckte väl att vara farsa kunde kanske bli en kul omväxling. En ledig bostadsrättstvåa susar förbi och bröllop ståndade den 18 april i Härnösands Domkyrka. Allt var trevligt och bra men kyrkgången minns jag som i tunnelseende och långt därborta skymtade vi pastor Månsson. Och under skosulorna hade vänliga arbetskamrater skrivit HJÄLP. Det syntes bara när vi knäföll.
Häromdagen firade vi vår 48:onde bröllopsdag och talade faktiskt om alla bilar vi ägt tillsammans. Fyra VW, bilen som kunde värma välling till barnen under färd med sin Eberspächer och mera sällan heta varmluft. Så en Fiat 128 -73, ny. Alfa Romeo Alfetta blev vi lite sugna på 1977. 130 hk italiensk charm och temperament i vackert skal. Man kunde då köpa en nästan ny Alfetta för 20 papp, köra ett år, sälja och få igen pengarna. Två sådana affärer gjorde vi men så kom 80-talet med en fyrdörrars Fiat 128 efterträdd av den vita Saab 95 jag beskrivit på annan plats här på Sourze. Vi hade egen villa ända sedan 1970 och garaget såg bilar bytas ut oupphörligt. En röd Alfetta -77 som förmodligen varit i sjön någon gång körde vi bara en månad då vi alltid blev våta i rumpan efter färd. På landet under björken rustades en VW -64 och en Volvo 343 -82. Volvon var en härlig dragbil och riktig laståsna. Två Saab 99:or fick också en duvning under björken. VW -54 och en gyllene VW -73 icke att förglömma. Samt en röd Escort -88 med soltak. Efter husaffär kontantköptes en ny Fiat 105 TC -84, något jag ångrade eftersom en Golf GTI hade jämngoda prestanda och god kvalitet. Fiaten försvann i små bruna portioner ner i avloppet vid tvätt, ett oskick som även dåtidens Alfor visade. När Fiatplågan efter sju svåra år var över blev vi med Mazda 323 1,8 -90. Kördes av alla i familjen och såldes efter arton år i gott skick vid 37 000 mil för sextusen. Aldrig öppnat motorn... Kvalitet så man baxnar.
Min roligaste skruvarbil är nog Daihatsu -84, liten trecylindrig buss och jag menar verkligen liten, 1.35 bred och 3.10 lång. Men väldigt hög. Sidvindar fick däcken att skrika då bilen drev på asfalten som en segeljolle. En härlig asientransportvagn för småväxta. Ny motor hittades på skroten och sen var det full fart på alla 45 hästarna...
Vardagsbil nu är Mazda 323. Som lekredskap fungerar en öppen MX5 Miata på 145 hk - ett sätt att trappa ner 30 års motorcykelmissbruk. Frisk luft på fyra hjul.
|
