 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Aje Björkman
publicerad 29 sep 2009 kl. 06.00:
En av den mest ihärdiga av alla rockmyter är att Elvis fortfarande lever
Elvis lever men McCartney är död
Myter och mytbildningar är och har varit vardagsmat för rockmusiken. Dess historia är till bredden fylld av spektakulära sagor, vissa till vissa delar sanna, andra till alla delar fullkomligt osanna. Men vilken funktion fyller myten som företeelse?
En av den mest ihärdiga av alla myter skulle nog kunna vara att Elvis fortfarande lever, att han av okänd anledning blev bortförd av rymdvarelser, att han tjock, nöjd och belåten med sin ensamhet håller sig gömd i något avlägset skrymsle någonstans i världen, eller för den delen på ett rymdskepp i omloppsbana någonstans utanför världen.
En annan välkänd myt påstår att Paul McCartney är död och i offentlighetens ljus ersatt av en dubbelgångare vid namn William Campell. Denna myt började, som alla andra, med ett rykte. En man som kallade sig Tom kontaktade oktober 1969 radioprataren Russ Gibb. Han hävdade att McCartney var död, omkommen i en bilolycka. Han bad Gibbs spela Revolution 9 baklänges. Gibbs lade på Revolution 9, vilken baklänges i ett visst skede stavade fram frasen "Turn me on, dead man". Ryktet var påbörjat och skulle snart komma att vara nedsänkt i mytvärldens irrationella dy. McCartney själv, vid liv och vid god hälsa, tog ryktet med ro. Han fick dock lägga ner avsevärd möda på att bevisa att han minsann inte var död, utan så levande enbart en levande man kan vara.
Även Ginger Baker fick, likt McCartney, känna av denna dy. Även han blev nedsänkt och omgiven av rykten om sin egen död. Efter att Cream upplöstes 1968 försvann han ur offentlighetens ljus. Det var känt att han under 60- och 70-talet missbrukade heroin. Hans långa frånvaro kom följaktligen att leda till rykten om att han dött av en heroinöverdos. Den jazztrummande mannen med hudton i ingefära och kinder fulla av fräknar riskerade med största säkerhet att dö under denna period av tungt missbruk. Ryktet till trots gjorde han dock inte det, utan blev på 80-talet drogfri.
I forna tider fungerade myten som förklaringsmodell. Denna modell kom med en utveckling i mänskligt vetande att förpassas till periferin till fördel för mer fullständiga förklaringar. De forna naturfilosofernas världsförklaringar om allt som uppståndet ur något av de fyra elementen kom att ersättas av Ptolemais geocentriska universum, vilken i sin tur ersattes av Copernicus heliocentriska kättareuniversum, och så vidare till våra postmoderna dagar.
Vad har då detta med rockmusiken att göra? Egentligen ingenting annat än att visa på att begreppet "myt" fyller olika funktioner i olika sammanhang. I det mänskliga vetandets historia fyllde myten en positiv funktion. Den eftersträvade en sanningsenlig förklaring av verkliga skeenden. Gudars färd över himlavalvet, deras slag med hammare fungerande som förklaring till uppkomsten av åska. Inom den moderna rockmusiken däremot kan myten snarare sägas vara ett projekt som medvetet strävar efter lycksaligt ovetande, efter att förgylla tillvaron och sätta guldkant på en överförklarad verklighet. Spektakulära sagor om spektakulära individer bryter på ett tillfredställande sätt av mot vardagens monotoni. Det är väldigt lätt att förtjusas över det smått makabra ryktet om att Gene Simmons har så lång tunga enbart för att han kirurgiskt låtit implantera delar av en kotunga på toppen av sin annars normallånga tunga. Vilken underbar galenskap. Att det sedan är osant är mindre viktigt. Det finns förvisso alltid de som är så pass lycksaligt vilseledda att de på allvar tror att Elvis fortfarande lever och att McCartney är död. Det är en mindre risk man får ta för en god och underhållande berättelse, och rockmusikens drog-, sex- och rock and roll-fyllda värld är till bredden fylld av dessa. Vissa är till och med sanna. Ozzy Osbourne, aka Prince of Darkness, bet faktiskt av nacken på en livs levande fladdermus. Efter släppet av sina andra soloskiva Diary of a Madman 1981 gav Osbourne sig ut på den fantasifullt betitlade turnén Night of the Living Dead. Under ett framträdande på Veterans Memorial Auditorium i Des Moines, Iowa slängde en åskådare upp en fladdermus på scenen. Den mörka prinsen av mörka ting tog fladdermusen i näven och satte tänderna till dess nacke. Enligt utsago trodde han att den var av gummi. Blodet som följde efter bettet i nacken visade honom emellertid att så inte var fallet. Fladdermusen var i högsta grad en fladdermus, och en fladdermus består inte av gummi.
Osbourne har i senare intervjuer kring händelsen sagt att fladdermusen var vid liv när den slängdes upp på scenen. Den var så förstummad av musiken och ljuset på scenen att den inte förmått röra sig hävdar han. Han säger vidare att den ska ha bitit tillbaka; ett kvickt och förskrämt bett på furstens näsa. Detta föranledde Osbourne att efter föreställningen uppsöka läkarhjälp. Han var rädd att få rabies och krävde motmedel. En spruta ska ha stuckits in i ena skinkan på en beklagande Osbourne.
Om fladdermusen levde eller inte vid det ögonblick den fick sin nacke avbiten är emellertid fortfarande oklart. Osbourne säger att den levde. Åskådaren ansvarig för uppkastandet av fladdermusen ska i intervjuer ha sagt att den i allra högsta grad var död innan den slängdes upp på scen. Oavsett fladdermusens livstillstånd kvarstår dock faktum: Osbourne bet av nacken på en fladdermus för att sedan åka till sjukhus. Detta, mina vänner, är en god historia, och vidare kanske inte så överraskande. Är det inte sagt att den mörka prinsen av mörka ting även ska ha bitit av nacken på en vit duva?
Läs fler musikkrönikor av Aje Björkman.
|
