 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av  Michael Ståhlberg
publicerad 18 jan 2006 kl. 17.46:
Elisabeth Georges omvända rasism
"Anti-rasismens" dubbelmoraliska struktur
På sidan 309 i pocketupplagan av Elisabeth Georges "I fiendens närvaro", säger en sympatiskt skildrad svart polisman, Winston Nkata:
"Vita kvinnor; dem begriper jag mig inte på. En svart kvinna talar uppriktigt om vad hon vill och när. Och hur. Ja, hon talar till och med om för en man hur. Men en vit kvinna? Nej, vita kvinnor är ett mysterium. Jag har alltid tyckt att vita kvinnor är iskalla."
Kommissarie Lynley: "Men tycker du att Eve Bowen verkar kallare än andra?"
Nkata: "Ja. Men å andra sidan, kyla, det är en fråga om gradtal. Alla vita kvinnor tycks vara iskalla i fråga om barn. Och det är just vad hon är."
Hjälten, kommissarie Thomas Lynley, finner inte sin kollega rasistisk utan hans syn på vita kvinnor tänkvärd och berikande för utredningen. Att den är ett exempel på s. k. "omvänd rasism" eller anti-vit rasism märker han inte.
I stället: "Detta skulle mycket väl kunna vara en mer klarsynt bedömning av Eve Bowen än den han själv hade gjort, tänkte Lynley."
Undrar om hans parhäst i TV-serien och i böckerna, Barbara Havers, skulle tänkt samma sak. Att hon tillhörde en kategori kvinnor som var iskalla i fråga om barn.
Tänk om en sympatiskt framställd person i boken, t ex kommissarie Lynley själv eller Barbara Havers, kommit med en liknande negativ generalisering om svarta kvinnor eller svarta män eller judar!
Varför är det så tillåtet att generalisera negativt om vita människor - och då inte bara om vita, medelålders heterosexuella män utan tydligen även om vita kvinnor?
Vad är det för dubbelmoral och för människosyn? Hur kan de principer man åberopar ena stunden, inte gälla nästa? Vad gör det för ens trovärdighet?
Tilläggas bör att jag tycker "I fiendens närvaro" är så spännande att jag ibland blundar och försiktigt öppnar ögonen när jag skall fortsätta läsa och att jag gillar tv-serien om kommissarie Lynley.
Dock - har någon recensent eller skribent uppmärksammat det här exemplet på "alla människor är jämlika, men vissa är mer jämlika än andra" (Orwell) före mig?
Eller är de så tillvanda vid att man ostraffat kan dra alla vita över en kam, att de inte ens reagerar? Vad säger det i så fall om deras förmåga till kritiskt tänkande?
|
