 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Ulf Nilson
publicerad 8 apr 2003 kl. 09.56:
Ekonomin kan knäcka Bush
När detta skrivs är Saddam Hussein borta, praktiskt taget.
Det finns inte den ringaste chans att han - eller hans anhängare - kommer att bestämma i framtidens Irak.
Kanske är det därför som folk i Washington, där jag råkar befinna mig, alltmer intensivt diskuterar hur det ska gå för en annan härskare. Nämligen George W Bush.
Betyder kriget mot Irak slutet också för Bush? Det är inte alls omöjligt. Tvärtemot vad många rapportörer gjort gällande går det militära kriget bra, till och med mycket bra. Iraks militära styrkor har mer eller mindre slutat fungera. De allierades förluster är relativt små, just över 100. Att jämföra ett krig som pågått i 20 dagar i dag med Vietnam, som tog tio år och krävde 55 000 liv (på den amerikanska sidan), är alltså idiotiskt. Och lika viktigt: antalet civila offer är begränsat, trots att Saddam gjort sitt bästa för att tvinga så många oskyldiga män, kvinnor och barn som möjligt in i korselden.
Det finns anledning att misstänka, skriver New York Times Bagdadkorrespondent, John F Burns (som förvisso inte tillhör krigshetsarna), att den bomb som exploderade på en marknadsplats i Bagdad var planterad av polisen, alltså inte fälld av USA:s flyg.
Kort sagt: Bush vinner. Han är inte nära nervsammanbrott (som en fånig svensk kvällstidning påstod nyligen) och hans beslutsamhet är absolut. Så varför skulle kriget kunna bli hans fall?
Svaret har två delar: För det första kan man ännu inte helt utesluta att Saddam, eller hans lakejer, lyckas sätta in en nervgasattack. En sådan kan leda till väldiga förluster, inte minst bland oskyddade irakier, som massmördaren Saddam inte bryr sig om. Rapporter om stora förluster i Bagdad skulle förstärka den så kallade fredsopinionen och sänka Bushs popularitet.
Men ekonomin är viktigare och Bushs tjurskallighet gör honom särskilt sårbar. Kriget kommer i sitt akuta skede att kosta minst 80 miljarder dollar. Ockupationen, som kan bli både blodig och omstridd, kan kosta ännu mer. Budgetunderskottet kan hoppa upp mot 500 miljarder. Samtidigt kräver Bush skattesänkningar - bland annat på aktieutdelningar! - på 750 miljarder. Kongressen har hittills vägrat att gå med på mer än hälften av den skattesänkning presidenten begärt, men Bush, som ogillar kritik och är bergfast övertygad om att han har rätt, vägrar att lyssna. Sedd i förhållande till en BNP på nära 12 biljoner dollar är skattesänkningen inte stor, men att genomföra den när landet befinner sig i krig - och mest till gagn för de rika - är impopulärt även bland W:s partikamrater. Dessutom tror ingen att skattesänkningarna kan sätta fart på ekonomin så snart som andra kvartalet 2004. Och en tumregel i amerikansk politik säger att om ekonomin går dåligt andra kvartalet ett valår så är den
sittande presidenten i trubbel.
En president vid namn George Bush vann ett krig mot Saddam Hussein år 1991, men förlorade valet 1992 mot Bill Clinton. Den senare hade på väggen i sitt valhögkvarter klistrat upp en lapp där det stod: - It's the economy, stupid. I fri översättning: Satsa på ekonomin, dumskalle, den är viktigare än allt annat.
I november 2004 ställer näste George Bush upp till omval. Knäcker ekonomin sonen likaväl som den knäckte fadern?
Det är absolut inte omöjligt.
|
