 |
Artikel
av Kim Larsson
publicerad 17 feb kl. 06.01:
Eklunds figurer är härligt miserabla
Eklund är bra på understatements, och hans genomgående enkla bildupplägg fungerar utmärkt tillsammans med de absurda texterna.
Denna seriebok är formmässigt ovanlig. Den innehåller sextio stycken svartvita Benjamin-figurer (alla har samma grundutseende och enligt förordet är de olika inkarnationer av samma figur) som var och en bara upptar en serieruta och har en kort text under sig. Eklunds estetiska plattform är uttalat konceptuell, och jag uppfattar Benjamin som en sorts naiv och åttiotalistisk kombination av Gary Larsons absurda enrute-serier och Ulf Lundkvists tragikomiska kvarts-existenser. Eklunds Benjamin-figurer är härligt miserabla, och liksom Larson och Lundkvist har Eklund en förmåga att förstora det absurda och groteska genom verbal korthuggenhet och stilistisk/visuell stillhet. Eklund är bra på understatements, och hans genomgående enkla bildupplägg fungerar utmärkt tillsammans med de absurda texterna. Det skapas en intressant friktion mellan de hemska, patetiska, ironiska och satiriska texterna och Benjamin-figurernas stela grimaser.
Trots bokens grova innehåll har Eklunds humor hög kvalité. Någon text kunde nog ha utvecklats eller utelämnats, men Benjamin är oftast oerhört underhållande, ofta riktigt hemsk och ibland utstuderat smaklös. En Benjamin-figur har till exempel opererat bort ett bröst (Benjamin är tydligen gränslös och också transsexuell, enligt Eklunds härligt tänjbara logik). Figuren tuggar desperat på naglarna, och under bilden står det: "En tumör borta och hela kvinnligheten". En annan Benjamin-figur vräker i sig mat. Bildtexten lyder: "Det är bara fel på ämnesomsättningen". Någon kan ju invända att detta helt enkelt inte är okej, och jag håller absolut med om det, men vill tillägga att det är helt okej för mig att Benjamin inte är okej. Jag skulle utan tvekan kunna skämta om mig själv lika grovt som Eklund skämtar om Benjamins nojor, rädslor, missuppfattningar, självupptagenhet, ångest och patetiska misstag. Jag har alltid plats för kolsvart humor, och jag kommer på mig själv med att skratta högt flera gånger under läsningen av Benjamin. En av mina nuvarande favoriter är den mustachprydda Benjamin-figur som håller en kladdig bebis. Bildtexten lyder: "Han spyr på mig och jag spyr tillbaks". Vilken modern grötkokande far har inte känt så?
Benjamin är en ovanlig och respektlös seriebok som bör kunna uppskattas av öppensinnade och politiskt inkorrekta läsare av Gary Larsson, Ulf Lundkvist och Joakim Pirinen.
|
