 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Jan Wiberg
publicerad 9 feb kl. 06.00:
Foto: flickr/Mikael Miettinen (BY CC 2.0)
Efter oss syndafloden
På sextiotalet trodde man fortfarande att en förändring var möjlig, att samhället kunde förändras, att negativa tendenser kunde bekämpas. Men man förlorade kampen.
Under sextiotalet fick jag de impulser, intryck och övertygelser som har format min livsinställning. Jag har gått i näbbskor, bott i kollektiv, rest till Indien och Marocko, praktiserat yoga, jag har flyttat ut på landet och försökt leva naturriktigare.
På sextiotalet fanns det ideal, och man kämpade för dessa. Ungdomar bosatte sig på ödegårdar och försökte försörja sig på fåravel. Människor hängav sig åt transcendental meditation, sökte kollektiva livsformer och att kärleksfylla verkligheten. Man protesterade mot klassamhälle och utsugning, mot imperialism och kolonialism, mot kärnvapen, krig, och kommersialism, man stoppade modemässor och bekämpade bilism och reklam. Man kämpade för konst, musik, gemenskap, kärlek, skönhet. Och inre utveckling.
På sextiotalet trodde man fortfarande att en förändring var möjlig, att samhället kunde förändras, att negativa tendenser kunde bekämpas. Och man trodde att man kunde vinna kampen.
Men man förlorade. Den generation människor som var unga då, min generation, förlorade kampen. De som sökt sig ut till landet såg sina barn förföras av kommersiella budskap och ringakta sina föräldrars fattigdom, mångfalden av indiska och andra gurus visade sig korrumperade, och både de andliga och politiska rörelserna blev sekteristiska, splittrade och oeniga. Frigörelsen från samhället mynnade ut i flum, droger och bidragsberoende.
Men de andliga, idealistiska rörelserna splittrades inte bara inifrån. Det sågs också som ett hot. Kapitalister och industrialister såg minskad konsumtion och frugala ideal som hot. Regeringar såg finanserna krympa när människor försökte livnära sig på björksav och rovor. Olje- och bilindustrin fruktade krympande intäkter, fackföreningar var rädda för att jobben skulle försvinna om inte hjulen hölls igång.
Motkrafterna startade tankesmedjor för att vända utvecklingen. Man köpte de skarpaste hjärnor och man använde media för att få människor att överge sin tro på alternativ till kommersialism och kapitalism, för att utveckling och tillväxt skulle få fortsätta. För att konsumtionen skulle öka, fler bilar säljas, fler människor skulle semestra på Kanarieöarna, fler skulle gå på krogarna och allt fler skulle söka sin identitet i reklamens ideal.
Folk vill tjäna pengar, särskilt kapitalister. Politiker vill serva med välfärd, människor har krav. Alla tycker det är skönt med bekvämligheter och människor vill ha det tryggt och lugnt. Människor vill njuta, av god mat och goda viner, man vill trösta sig med kaffe och kanelbullar, man vill ligga på playor och värmas av solsken. Och man vill ha status och fräcka kläder. Det bekväma livet har sina frestelser.
Men är det etiskt försvarbart att vi förintar andra arter, att vi omskapar planeten, att vi förändrar livsbetingelserna allt annat biologiskt liv, för att vi vill ha det bekvämt och njuta? Äger vi planeten jorden och har vi alla rättigheter till den?
På sextiotalet trodde man att det var möjligt med alternativ, man försökte leva alternativa liv, förverkliga sig på andra sätt än genom konsumtion. Nuförtiden verkar alla ha accepterat att utvecklingen har sin gång, och hoppas bara att politiker och tekniker skall hitta lösningar på de problem vårt bekväma liv skapar.
|
