På väg till Bangkok har vi just ätit den mest delikata frukost planet har att erbjuda - vårrullar med potatismos klockan 01:30. Inte stekta, bara varma och melerade ostbitar. Det måste vara överbliven pressad ost av olika sorter helt enkelt. Allt går ner när man är hungrig. Även de sega osaltade pinnarna toppade med en liten sockrad bit citrongelé i en liten låda med gladpack över. Yoghurten var god!
Jag är bara lite svullen i munnen, jag undrar hur det skulle sett ut om jag inte fått penicillin! I går ville jag svimma, jag var växelvis varm och kall och hade en jäkla smärta i tanden. Den är provisoriskt lagad för en månad sedan. Troligen skulle den klara sig men började spöka två dagar innan vi skulle åka. Först var det bara som att det ilade lite i en tandhals och det kunde avhjälpas med fluorsköljning några gånger om dagen. Tandläkaren sa "Nej, det hjälper inte, jag vet vad det är", men han hade ingen tid innan vi åkte tyvärr.
Vi hade i alla fall tur med biljetterna. 45 kronor med tåget från Göteborg till Stockholm! Tur också att min vän Margareta i Stockholm som är tandläkare ringde mig på tåget, hon blev bekymrad och ordnade penicillin som jag fick hämta ut på det nattöppna apoteket vid centralen. Det räddade nog livet på mig.
Vi landade strax efter tre på natten. På denna konstiga tid klev vi omtumlade av planet och fram till passkontrollen. Det hade kommit något nytt, allt bagage ska visst genomlysas. Vi viftades förbi och behövde inte lägga upp bagaget. Jag insåg att jag hade min röda filmfestivaltröja som är så mjuk och go, krängde snabbt av den och stoppade ner den i väskan. Man vill ju inte bli misstagen för att vara en rödskjorta. Ted skrattade till: "Det ser ut som du är redo att fråga 'var har ni ert läger, här kommer förstärkning!' Det var säkert därför de bara släppte förbi oss."
Det finns inga bussar såhär tidigt, så vi äter i stället middag klockan fyra på morgonen. Gott kött och ris och lite grönsaker. Priserna håller i sig - tio kronor för en portion, och det är på flygplatsen.
Vi tar en buss in till Bangkok och järnvägsstationen Hualampong. Vi hade förberett oss på att mötas av hemska syner, men det råder lugn längs gatorna där vi kör. Inga spår efter kravallerna. Men så tog vi kanske inte just den vägen runt området där rödskjortorna höll till mest heller. På järnvägsstationen rustas det för att hålla kampanj mot trafficing. Här provas ljus och musik, stolar har ställts fram och det är förberett för den hierarkiska ordningen: de allra finaste gästerna får sitta på rosettbeklädda stolar på de två första raderna.
Vi bor i en villa i ett svenskt område en bit utanför Hua Hin. Vi har varit i denna lilla fiskeby flera gånger i långa perioder innan, under de 20 åren vi har besökt Thailand. Staden har vuxit, vi har alltid bott centralt innan med gångavstånd på tio minuter till det mesta. Det är stilla i vårt område nu. Det är mest golfspelare som bor här och vi får veta att de alla bara tar sig omkring med områdets taxi. Det skulle bli ganska kostsamt i längden. Vi går ner till vägen och hoppar på en songtau, grön ska den vara. De går in till stan och kostar bara tio Bath. Men vi får höra av ett par japaner att de slutar gå sex på kvällen. De hyr en lägenhet ute vid samma område och ojar sig mycket över hur långt det är. De berättade att de brukar gå mycket, men att de provade att gå in till stan en gång men de kom aldrig fram.
Vi vandrar genom stan och ut på den södra sidan där vi äter god mat på en enkel liten thairestaurang. Jag reagerade på att priserna hade ökat markant och såg sedan att de hade två olika menyer - en för thailändare och en för utlänningar! Det visade vi vad vi tyckte om, och de fattade. Så får det inte bli!
Vi kom till ett nybyggt shoppingkomplex som var en riktigt trevlig överraskning. Vi åt supergod glass på Swensen och drack smarrigt gott kaffe. Vi funderade på om vi skulle handla och ta en taxi hem - sista bussen hade gått - eller om vi skulle skita i det och promenera. Då vi kom ut var det uteservering och trevlig underhållning så då stannade vi där i stället. När musiken slutade kom vi på att vi nog borde gå in och handla mat i alla fall. Då dök vi på en husutställning. Vid första anblicken var husen fula, platta och fyrkantiga. Tjejen var trevlig och pratsam, vi undrade var husen ligger, och hon svarade soi 6 - vårt område. Hon frågade om vi ville åka och titta. Vi kollade på varandra och sa "visst, vi ska ju hem, vi måste bara handla först". Så vi sprang och storhandlade och blev sedan körda till visning av ett hus väldigt nära där vi bor. Det var fint! Men omgivningarna är onekligen lite skrämmande på grund av alla vilda hundar.
Här om dagen dök vi på ett nöjesfält, snyggt byggt i gammal stil. Det var nytt, men det skulle se riktigt slitet ut. Där fanns gamla saker - en hel del rullande saker som tuk-tuk och cyklar, små kaféer och restauranger och längst in ett pariserhjul. Det var långt ifrån det stora ståtliga Göteborgshjulet och här var det heller ingen som åkte. Vi strosade runt och hade skoj, käkade kokosmjukglass med sticky rice... ja, jag vet att det låter knasigt men är väldigt gott. Vi drack kaffe på ett litet pittoreskt kafé. Det var kul att se att de håller på den gamla fina kinesiska traditionen att servera te till kaffet, för att dricka efter. Vi fick också en kanna med något kallt svagt rödfärgat och undrade var det var. Jag gissade på jordgubbe, men fick mothugg av en som var ganska säker på att det var en blomma av något slag. Vi frågade vad det var och tjejen bakom disken sprang i väg och hämtade en liten flaska. "Vad är det för smak då?" undrade jag. Helt naturligt och allvarligt svarade hon "det är läppstiftssmak". Det hade vi ju aldrig gissat.
När vi sedan gick hem på natten var det kanske 30-40 vildhundar som skällde efter oss, fy för den lede! De kom efter och morrade och skällde. Vi var förvånansvärt coola, men det är ju inte trevligt. Vi har tagit för vana att alltid när vi går hem på kvällen bära med oss en stor vattenflaska att försvara oss med, vi kallar det för hundvatten. Vi har aldrig behövt använda den. Man får ta ett steg emot dem och bestämt säga ifrån: "baj lao!", det betyder "gå din väg". När vi kommer hem är det en glad hund som möter oss, han viftar på svansen och vill bara önska oss välkomna. Vakten talar om för oss att han heter Pompoii, viket betyder fetknopp.
När skolan slutar står barnen på rad innanför gallret på skolgården och sträcker ut sina händer för att köpa mat och godsaker av ambulerande säljare som ställt upp sig med ett sortiment som lockar de hungriga skolbarnen. Det är väldigt billigt! Vi tänker att vi handlar på tillbakavägen, men det var nog en mycket kort visit för de var borta när vi passerade tillbaka efter en timme.
Bente Wikman, Brinner för de utsatta små, kreativ mångsysslare
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Stina Lyngmark
Moldavien är ett av Europas minsta länder och tyvärr också ett av de fattigaste.
