 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Peter Schjerva
publicerad 22 apr 2010 kl. 09.45:
Efter Palmemordet har det gått utför med moralen
1986 blev spiken i kistan för det svenska folkhemmet. Detta är ett erkänt faktum oberoende av vad man anser om Olof Palme som person.
Lundell har beskrivit denna händelse: "Efter mordet på Olof Palme var det fritt fram. Den typen av dåd var en möjlighet. Man kanske kunde förändra någonting genom att skjuta". En nog så riktig iakttagelse, förutom reservationen. Inte kanske kunde förändra - Man kan förändra! Skottet utgjorde inte bara slutet på en era, folkhemsbyggets- och välståndets epok, det blev också i själva verket startskottet, ursäkta ordvalet, för norm- och moralupplösningens tidevarv. Yuppisarna grävde sig ut ur de babyloniska skökornas sköten. Överklassens unga påläggskalvar rattade sina Porschar och spekulerade i optioner. Politikerna lät den ena affären avlösas av nästa. Bankerna, Mammons helgade tempel, spridde utan någon form av kontroll pengar åt alla håll som om det inte fanns någon morgondag. Som om vi alla med stormsteg färdades mot den yttersta katastrofen och ingen räkenskap eller redovisning någonsin skulle avkrävas. Och kanske var det just så? Kanske var det den hederliga och moraliska människans allra sista dagar, vi då upplevde?
Såsom alla överjävliga rus måste nå sitt slut och sin kulmen, gjorde dock även denna fylla så. Baksmällan var enorm. Hösten 1992 chockhöjdes räntan med 500 %. Festen var över och alla tidstypiska champagnebubblor visade sig vara undercoverarbetande såpbubblor. Det var hela det svenska folkhemmet som angreps och sattes i brand. Det var själva vår moral, våra normer och drömmar som brann till aska och dog där på trottoaren.
Att välja till eller bort ansvaret
Gör man fel erkänner man och ber den förfördelade om ursäkt. Det är inget konstigt i det. Det är så man gör. Dock kan man inte upprepade gånger be om ursäkt för samma sak. Då har ursäkten övergått till att vara ett simpelt medel att slippa korrigera ett inkorrekt handlingssätt. Således, en ursäkt ideligen använd, förlorar sitt syfte och devalveras i värde.
En befogad ursäkt å andra sidan kan när du oavsiktligt handlat fel, enstaka gånger framsagd, vara ett mäktigt vapen för att återställa ditt förtroendekapital. Den påvisar att du är en rakryggad varelse som tar fullt ansvar för dina handlingar samtidigt som du både betygar din respekt för den förfördelade och talar om att du är angelägen om personens fortsatta närvaro i ditt liv!
En medvetet outsagd ursäkt eller en vägran att erkänna ett uppenbart begånget fel - det ger motsatt budskap. I underlåtelsen att handla, den passiva gärningen, visar du din brist på ryggrad. Att du som människa inte uppnått den mognad att du tar ansvar och står för dina handlingar. Underlåtelsen att handla, passiviteten, har alltid utgjort den feges märke och signum. "Det värsta är inte de onda människornas ondska utan de goda människornas tystnad" sade Martin Luther King. Detta äger sin fulla riktighet. Den passiva människans icke-handlande, brist på handlande eller vägran att handla, kan på en sekund berätta mer om den enskilda människans feghet och likgiltighet än vad 1 000 ord eller 10 års studier av hans beteende skulle kunna förmedla. Den som så gör i en biker-klubb, det vill säga fegar ur och inte står upp för sina bröder när så är av behov, åker raka vägen ut ur klubben. Den som gör så i vardagslivet, förlorar istället grovt i kärlek, respekt och tillit men kan i offentlig ställning mycket väl stiga till minister, generaldirektör eller ambassadör.
Idag framstår dylik ryggradslöshet vara det mest utmärkande draget för samhällets offentliga personer. Evolutionen har stannat upp, vänt sitt lopp och är nu på väg tillbaka i välkända, upptrampade spår. Inga makthavare, politiker, poliser eller näringslivstoppar med flera är längre kapabla att rakryggat stå upp och erkänna: Jag gjorde fel. Jag skall göra allt jag förmår att rätta till och reda upp allt jag ställt till med. Istället kan de lägga ner enorm energi och näst intill gränslös möda på bortförklaringar. På att dölja och täcka över alla spår av sina felsteg. Lik förbannat förstår till och med tredje generationens inavlade blöjbarn att de ljuger och slingrar sig, så uppenbara är bevisen emot dem. Därför evolution i regress. Den makthavande eliten är med stormsteg på väg bakåt genom utvecklingskedjan. Vid närmare betraktelse tycks de faktiskt redan ha inträtt i det omedvetna, vegetativa tillstånd där förvandlingen till planta och grönsak äger rum. Och amöbor samt encelliga mollusker kråmar sig redan vällustigt och kastar lystna blickar på deras ryggradslösa gestalter. Snart, mycket snart stundar parningsdansen!
Dagens lightversion av män, som sorgligt nog är identiska med den skara som skall föreställas styra vårt samhälle, förmår varken stå för sina egna handlingar och misstag än mindre påpeka eller kritisera andras klandervärda moral. De är som små, blodfattiga vampyrer på dietläger. De kan torteras till att utbrista: "Nja, det var väl kanske mindre genomtänkt", när det borde ha varit: "Det är för jävla patetiskt att den skithögen burit sig så in i helvete enfaldigt åt." Så talar real men! Och att fela och att hata hett är trots allt högst mänskliga beteenden. Men, att vara en ynkrygg är för hyenor och andra fega fähundar!
Föräldrar förväntas lära sina barn om rätt och fel, om moral och etik. Att erkänna och stå för sina handlingar. Att be om ursäkt när de felat och ta sina straff. Dock ser barnen sina föräldrar, samhällets toppar och andra vuxna förebilder handla i direkt opposition mot sina egna predikade lärosatser. De ljuger, de slingrar sig, de vägrar be om ursäkt samt slipper alltid undan straff. Barn lär sig av våra handlingar, inte av våra ord! Du må predika hur mycket som helst, så länge du inte själv lever efter dina normer kommer dina ord att vara bortslösade. Av lufts värde. Barn ser och kopierar beteenden hos personer de ser upp till. Det är därför en förutsättning att såväl samhällets företrädare som föräldrar och lärare, framvisar en oantastlig, moralisk hållning. Bob Dylan sade en gång: Varför skall jag föregå med gott exempel? De (hans barn) kan ju lika bra lära sig av dig. Nog så riktigt. Vi varken vet eller kan bestämma vem eller vilka våra barn kommer att lära sig av. Vems moral och handlingar de kommer att härma.
Vi enskilda, vanliga människor måste välja. Är vi möss eller människor? Ty det är moralens resning, icke kroppens, som skiljer ut mannen från musen. Musen är som axet. Den saknar egen själ. Den låter sig böjas dit vinden för tillfället blåser. Den riktiga människan står stark, mitt i samtidens stormar och böjs bara när den själv så väljer! Så måste varje individ också aktivt välja människoskepnaden och välja bort musen.
Hur väljer man då människoskepnaden? Lev ditt liv rakryggat. Var ärlig, sann och rak mot dig själv. Handla aldrig någonsin i strid mot ditt samvete och din moral. Lär dig leva så att du varje morgon, med fast blick förmår möta din spegelbild utan att skygga tillbaka eller vika undan med blicken. Lever du så, är du också en god förebild för dina barn och medmänniskor. Mer kan du inte göra. Mer kan ingen människa göra!
|
