 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Aje Björkman
publicerad 13 apr 2010 kl. 11.49:
Från omslaget till Iron Maidens "Runnung Free"
Eddie och jag
När jag var liten var jag ohyggligt rädd för Iron Maidens frontfigur Eddie - den utmärglade och alltid vansinnigt arga skelettvarelsen tecknad av Derek Riggs. Exakt hur jag senare kom att betrakta Eddie och Iron Maiden som halvgudar minns jag inte...
Eddie trädde för första gången in i frontljuset på Iron Maidens singel "Running Free", som en kallt beräknande och hetsigt oförutsägbar psykopat beväpnad med en sönderslagen glasflaska i högra handen. På omslaget står han i en gränd, redo att slå till; hans ögon ljust glimrande i ett mörklagt ansikte - riktade mot en undflyende, långhårig punkrockare.
En intressant detalj med detta omslag är att väggen i gränden är översållad med vagt uttecknade bandnamn. AC/DC, Led Zeppelin, Scorpions med flera står nämnda. Framför denna vägg stod han, Eddie, heavy metal-genrens blivande ikon, redo att slå till. Och slog till gjorde han med "The Number of the Beast", frammanande djävulen med sina fingertoppar. Efter detta album var Iron Maiden, då med Bruce Dickinson som ledsångare, introducerade för hela vida världen; däribland för min äldre bror som kom att bli djupt förälskad i dem. För mig, då liten i växt och ålder, var detta början på ett stillatigande helvete.
Min långhåriga heavy metal-bror envisades med att ha hela väggen i sitt rum tapetserad med Eddie, i än den ena, än den andra fasansfulla skepnaden. Jag behöver säkerligen inte nämna att jag höll mig borta från hans rum. Enbart vetskapen om Eddies allenarådande existens i min brors rum gav mig dock en störd nattsömn. Befann jag mig inom en radie av tio meter från hans dörr började mina knän skaka okontrollerat. Det värsta var dock att min bror - av någon outgrundlig anledning - fick lov att sätta upp planscher med Eddie i hallen. Antagligen var jag inte tydlig nog för mina föräldrar med hur rädd jag var för honom - om jag i mitt huvud skrek av rädsla antog jag även att andra kunde höra det, men icke. Eddie satt på hallväggen och hånade mig var gång jag kom hem från lekskolan. Tvingade mig att knipa igen mina ögon så hårt att hjärnan värkte medan jag i mörker sprang från ytterdörren till slutet av hallen.
Spola fram ett antal år. Jag är nu längre i växt och större i ålder. Jag ligger på mitt rum, i min säng. Händerna bakom huvudet, ett huvud med långt hår. Från stereon filar Dave Murray fram ett fingerfärdigt solo till låten "Hallowed Be Thy Name". På väggen ovanför sängen sitter en plansch fastnitad, en plansch med motivet från Iron Maidens skiva "Fear of the Dark". Eddie tränger fram ur ett träd och ser i vanlig ordning fullkomligt vansinnig ut. Hur eller när det hände vet jag inte. Men en dag vaknade jag upp och bestämde mig för att Iron Maiden var bäst i världen och att Eddie var det absolut tuffaste man kunde smycka väggen i sitt pojkrum med. Jag kunde lyssna på "Rime of the Ancient Mariner" fyra gånger i rad, detta trots att det är Iron Maidens längsta låt någonsin på 13 minuter och 39 sekunder. Det var coolt, tyckte jag, att låten baserades på Samuel Taylor Cooleridges dikt med samma namn. Det bevisade för mig att heavy metal-genren var smart, att den var litterärt bevandrad.
Låten börjar hetsigt, i vanlig Iron Maiden-ordning. Snabba trummor, rappa gitarr-riff och en falsett-skrikande Dickinson. Men fem minuter in i låten tystnar det frenetiska samspelet mellan bandmedlemmarna och Steve Harris blir i stort sett kvar ensam, fingrandes fram en hypnotisk basslinga. Sakta, sakta träder ljudet av massivt trä i rörelse fram - det stora skeppet på den stora sjön, knakande i bakgrunden. Sedan, en mörk mansröst som förkunnar:
"One after one by the star dogged moon,
Too quick for groan or sigh,
Each turned his face with a ghastly pang,
An cursed me with his eye
Four times fifty living men"
(And I heard nor sigh nor groan)
With heavy thump, a lifeless lump,
They dropped down one by one."
Vid det här skedet brukade håren på mina taniga armar resa sig och mitt yviga rockhår statiskt ställa sig i givakt. Textrader direkt ur Cooleridges dikt. Vilken sublim och magnifik njutning!
Spola fram ännu ett antal år. Hur i hela världen kunde jag stå ut med att låta Iron Maiden så frikostigt slänga och svänga sig med Cooleridge! Rösten som läste ovanstående rader ur Cooleridges dikt hade den där typiska trailerkänslan. Istället för att rakt av läsa det som var hemskt kämpade den med att läsa det som var hemskt på ett hemskt sätt, med en absurt mörk och grötig röst; vokalerna långt nere i halsgropen.
Det händer alltid förr eller senare. Man slutar lyssna på en viss sorts musik och börjar lyssna på en annan sorts musik. Jag gick från att var absolut förfärad över Iron Maiden och Eddie till att betrakta dem och Eddie som halvgudar, bara för sedan komma till den punkt då jag frågade mig varför Eddie alltid måste se så förbannad ut. Ler han aldrig på ett sånt där "jag vill dig väl-sätt"?
Läs mer om Aje Björkman och fler av hans texter här
|
