 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Mikael Vestlin
publicerad 27 dec 2002 kl. 15.15:
EN favoritplatta? Omöjligt!
Det går inte.
Först satt jag i min blå stol från IKEA. Den som står framför datorn. Den med en spak som ungarna brukar smyga fram och dra i. När de drar i den sjunker stolen. Blixtsnabbt. Jag blir lika rädd varenda gång.
Satt där och funderade.
Sen lät jag rumpan pussa golv framför skivhyllan. Den med all vinyl som jag bestämt ska få stå framme, tre meter ungefär. I en garderob finns tre meter till och på gästtoaletten ytterligare tre meter. Tillsammans blir det nio meter. Och från dessa meter ska jag plocka min favoritskiva.
Omöjligt. Jag har inte EN favoritskiva. Jag har nog femti. Minst.
The Bands bruna, Stones Beggars Banquet eller Exile On Main Street, Joni Mitchells Blue, debuten från Clash, After The Goldrush av Neil Young, Johnny Thunders akustiska, Bowies Low, Dylan och Blonde On Blonde...
Men jag ser ett mönster. Eller nåt. Jag ser att de flesta av mina favoritskivor, de med störst lågor, lärde jag känna när jag var mellan femton och tjugo år gammal. De hade lättare för att bita sig fast då. Det är som med filmer och böcker. Taxi Driver, Gökboet, Lundells Jack, Kerouacs On The Road, Bukowskis En snuskgubbes anteckningar. Man var mer mottaglig. Lättare att imponera på. Man var ung. Och så hade man tid! Tid till att lägga sig med innerfodralets texter framför ögonen, tid för att umgås med likasinnade, tid att diskutera. Alla de här favoritalbumen/filmerna/böckerna är en påminnelse om DÅ. Och om mig, vem jag blev. Identitet. Favoritplattor ska plocka fram bilder ur ditt förflutna, visioner om framtiden, trösta, smeka, få dig att sjunga, drömma, leva... Bland annat.
Vad fan ska jag välja? Drar med fingret längs skivryggarna. STOPP! Duger den här? Den duger! Den är absolut med på min topp 50. Inte minst för de här textraderna:
"To be someone must be a wonderful thing
A famous footballer or a rock singer
Or a big film star, yes I think I would like that
To be rich and have lots of fans
Have lots of girls to prove that I´m a man
And be No. 1 - and liked by everyone"
Hur många grabbar har inte tänkt de orden innan de somnat? Låten heter "To Be Someone". Gruppen är The Jam. Året var 1978. Skivan är svinbra. Tycker jag. Den heter "All Mod Cons".
Vad var det som fick mig att falla för den här plattan då? Förutom att den har låtar det gnistrar om, en Paul Weller i högform, texter på rätt sida i bröstkorgen, smaskiga gitarrer med sex eller tolv strängar och en basist och trummis som vet hur man bäddar för en ung man som har något att säga och drömma? Antagligen för att det var lite jag. Och blev.
Nä, nu upprepar jag mig. Lika bra att fortsätta så. Sista stycket får bli:
Det är bara låtar. Det är bara skivor. Det är bara jag.
(Jag vill vara med och tävla om Rock Manager Gold)
|
