POLITIK OCH SAMHÄLLE
Artikel av Leif-Arne Undvall publicerad 18 sep 2009 kl. 12.13:

Du har glömt fråga mig Göran Hägglund

Det är ingen skam att inte vara ovanlig, nu kliver vi vanliga ur garderoben. Utan Göran Hägglund som talesman.
Det tycks som om att det är ett öde värre än deportering till Svalbard att vara vanlig, många uttrycker sig nedsättande om en ”Svensson” eller ”Svenne Banan”. Jag har en bekännelse; jag är så fyttirackarns vanlig. Jag bor i ett enplanshus som jag målat i en vanlig färg (strågul), jag har en containerliknande bil av västkustskt fabrikat, jag har två barn, en av varje sort, jag har en fru och jag har en hund av långhårig ras. Jag har vanliga intressen, lirar lite gubbarock på fritiden och gillar att springa i naturen.

Kort sagt, jag har alla attribut som behövs för att klassas som vanlig. Det är inget jag skäms över utan jag kliver rätt ut från min garderob och skriver stolt: Jag är vanlig!

Göran Hägglund har i en debattartikel i DN (en tidning som av en av våra malligaste författare benämnts ”vår malligaste morgontidning”) hävdat att han talar för "vanligt folk", förlåt en yngling, jag är vanlig så in i märgen och jag är inte tillfrågad. Tack Göran Hägglund men nej tack, du behöver inte göra dig till talesman för mig. Jag delar inte ens flera av dina åsikter. Andra vanliga människor kanske delar dem, men då tror jag det beror på ett personligt ställningstagande, inte just på att man är vanlig, har liksom svårt att se orsak-verkan-sambandet mellan dina åsikter och folks förmenta vanlighet.

Slutligen hyser jag en misstanke att även de ovanliga människorna, hur du nu än väljer att definiera de vanliga människornas antites, ”ovanliga människor” Göran Hägglund, egentligen är rätt vanliga. Vem vet, där kan finnas kulturkoftor som handlar på Gekås, köper korv med bröd eller rent av lyssnar på svensktoppen.