 |
LITTERATUR & POESI
Artikel
av Kjell Ekborg
publicerad 11 mar 2007 kl. 17.37:
Du
Då jag inte minns ditt namn får jag använda ordet Du. Jag säger inte förlåt för att jag glömt ditt namn.
Du
Då jag inte minns ditt namn får jag använda ordet Du. Jag säger inte förlåt för att jag glömt ditt namn.
Jag är snarare glad att jag inte minns det. Jag bryr mig inte, om Du minns mig. Troligen har Du dina tankar på annat håll. Som Du alltid har haft! Jag fanns för dig ungefär som luft finns för oss alla.
Ljug inte när jag frågar dig varför Du sa "Ja" i kyrkan. Själv måste jag ljuga.
Du förde mig bakom ljuset. Du förförde mig.
Jag saknade kraft att bryta upp, jag saknade mod. Du ville ha allt, Du som alltid fick sista ordet.
Din famn var allas famn.
Din mun talade, men jag läste orden i dina ögon. Mina öron var stängda, då orden var falska.
Falsk som Du.
En dag försvann Du bara. Jag anmälde dig saknad och Du dök upp.
Saknad? Av vem, inte av mig! Var har Du varit? Du svarar inte och jag orkar inte fråga en andra gång.
Du sa alltid att jag var sjuk.
Jag behövde vård. Och jag trodde på dina ord. Inlåst.
Utanför står Du.
Dagar går. Veckor går.
Du kommer sällan, sen aldrig. Jag var inte sjuk. Du trodde. Nu vill jag ha en förklaring. Du som kan, vet.
Allt!
Jag satsade och Du tog hem potten.
Du lovade mig hälften, men svek. Dina falkblickar kollade att jag skrev rätt.
Mitt testamente.
Ingen kan hindra mig att ändra. Och nu är det gjort. Du försvann med det osynliga bläcket.
Ta nya tag, sa Du.
Som om Du visste allt.
Knappast.
Jag blundade. Du log. Åt vad?
DU!
*******************************************'
|
