Det krävs så lite. Som att ge taxichauffören dricks och säga tack för skjutsen. Eller att tala om för främlingen på krogen vilken god vän han är som försöker få sin överförfriskade vän att lugna ner sej och ta en taxi hem som han, vännen skulle betala. Han blev så glad över att få träffa två så trevliga tjejer! Och det är väl självklart att man är trevlig. Det krävs ju så lite. Att den överförfriskade kompisen sedan var hemskt otrevlig och stänkte öl på oss och kallade mej jävla hora... det är bara att bortse från. Man kan inte utgå från att människor är onda.
Jag mår så himla bra just nu och livet är vackert. Det handlar om att se till de små sakerna i vardagen. Som när den lilla pojken jublar över att biblioteket är öppet och springer förbi mej in. Eller när killen på gården lägger sej ner i gräset och gråter för att han fått en boll i ansiktet, och hur hans tuffa kompisar till slut veknar och sätter sej bredvid honom och klappar honom på ryggen tills han reser på sej igen, torkar tårarna och de fortsätter spela. Eller bara helt enkelt att avnjuta de sista sommardagarna i en park tillsammans med en vän och glass. Så enkelt.
Och jag tänker som så, att om jag är glad och lycklig och gör mitt bästa för att sprida mitt humör till omgivningen, då blir ju faktiskt världen ett lite bättre ställe, hamnar lite mer på gott, på plus. Tänk på det. Se din roll i det stora. Du är satt till världen av en anledning, det finns en mening och du har en plats att fylla. Ta vara på livet och följ ditt hjärta. Ta de chanser du får eller skapa dina egna. Ingen kommer att tacka dej för att du lät bli att uppfylla dina drömmar.
Nu slutar jag innan jag börjar låta alltför mycket som en väckelsepredikant. Tack för att du tog dej tid att läsa, jag uppskattar det. Och jag önskar dej all lycka.
Gunilla Jägeberg, på väg
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
