Min mamma ska flytta. På äldre da´r får man väl säga - även om hon inte är mer än 60 år. Min skärpta mamma med den rappa roliga repliken har på fem år förvandlats till en äldre kvinna. Som en tunn, grå, konturlös skugga snubblar hon sig fram i tillvaron utan större likhet med sig själv än den rent utseendemässiga. Alzheimers sjukdom påverkar både minne, tal och motorik och nu måste hon alltså flytta in på äldreomsorgens gruppboenden.
Hur känns det då att flytta på äldre dar? Ja, vad mamma känner kan vi bara gissa oss till. Men som anhörig är man ordentligt frustrerad. Mamma är inne i sjukdomens värsta skede, oförmögen att ta hand om sig själv, men ändå medveten om sina tillkortakommanden. Man skulle önska att hon snabbt fick komma till ett ställe som vi kunde inreda med saker från hemmet och med bra personal som hon och vi kunde känna oss trygga med.
Kommunens vägar äro dock outgrundliga och vi är helt utlämnade till dem. Två kilometer hemifrån i välkända kvarter finns ett ledigt rum där mamma skulle kunna bo. Dock ligger hemmet på andra sidan en stadsdelsgräns. Mammas stadsdel är beredd att betala en placering där. Föreståndaren för det aktuella hemmet säger dock nej med motiveringen att de måste hålla platsen för att kanske någon från den egna stadsdelen kommer att vilja ha rummet. Kanske.
Därför kom mamma till ett tillfälligt boende. En säng i ett rum som hon delar med två demenssjuka åttioåringar. På ett ställe som i övrig är fullt av demenssjuka åttioåringar, alltså 20 år äldre än mamma. När jag hälsar på är mamma dålig och har svårt att uttrycka sig. Men hon pratar hela tiden om "det här hemska stället". Hon vill veta hur länge hon måste vara här. Driven av sin inre oro vankar hon hela tiden av och an i korridorerna. Jag håller henne i armen och går vid hennes sida. Tio meter hit och två meter dit och fem meter dit och så vänder vi och börjar om. I tre timmar.
Mamma, som hittills fullständigt förnekat att hon är sjuk, spänner plötsligt ögonen i mig och säger skarpt - Vad var det för sjukdom jag hade nu igen? - Du har Alzheimer, mamma, svarar jag. - Kommer jag att bli frisk?, frågar mamma uppfodrande. Jag slår ner ögonen. Ljuga mamma rätt upp i ansiktet känns inte bra. Säga sanningen känns onödigt grymt. - De gör så gott de kan här på sjukhuset mamma, säger jag tillsist.
Mamma oroar sig för tre saker som hon ständigt upprepar. Hon har värk i hela kroppen, mest i fötterna. Och det förstår jag som får ont i fötterna av att gå bredvid henne i några timmar, själv har hon gått så i flera dygn. Ångestdriven vankar hon fram och tillbaka, fram och tillbaka . Hon är också bekymrad över sitt dåliga bordsskick, hon får ha haklapp på sig "som ett barn", säger hon förtörnat. Själv gråter jag som ett barn när jag sitter bredvid henne och ser henne äta potatis och brunsås med händerna för att slutligen skjuta fram tallriken till mig och uppgivet säga; "Mata mig!".
Och så är hon så rädd att hon är hysterisk, anförtror hon mig, för att hon ska kissa på sig. Så vi avbryter vankandet med täta toabesök.
En glad och hurtig sjuksköterska kommer för att ge mamma värktabletter. Hon talar till mamma som till ett barn; "Har du ont, lilla gumman? Nu ska du få se att det blir bättre när du får en tablett. Jaha. Mmmm. Det här ska bli så bra så" Mamma ler sitt stela artighetsleende och när sjuksköterskan vänder ryggen till säger mamma viskande till mig "Du ser; de hånar mig."
Mammas fortsätter oroa sig, hon säger att hon tror att hon aldrig kommer få komma härifrån, hon är rädd för de "tokiga gubbarna" längre bort i korridoren och till slut säger hon att hon tror att hon kommer att dö här.
Min mamma är på sin dödsbädd och jag skulle vilja vara intill henne. Men hennes dödsbädd kan vara i både fem och tio år. Och jag har ett jobb att sköta, en familj att ta hand om och ett helt liv att leva som är femtio mil bort från mamma. Jag kan bara hoppas och be för att den underbetalda personalen är av den absolut bästa sorten på just min mammas avdelning.
En vecka senare får mamma en psykos. Hon får åka till psykakuten och sedan komma till ett sjukhus. Min bror berättar att när han hälsar på henne är hon drogad av antidepressiva och morfin och med en sakta droppande salivsträng i ena mungipan sitter hon still för första gången på flera månader.
Men inuti mig vankar mamma fortfarande. Av och an. Fram och tillbaka. Hela tiden.
Anna Linusson, brinner
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
