Skriv idag om: Estelles dop och monarkin | Skyways konkurs | Andrahandsuthyrning mot bostadsbrist Börja här!
RESOR
Artikel
av Malin Rindeskär
publicerad 3 mar 2003 kl. 12.04:
Drömmen om någonting bättre
Många kommunalråd oroar sig över att en stor del av kommunens ungdomar vill flytta ifrån sina hemstäder. Egentligen borde de se det som ett sundhetstecken.
Högtalarna spyr ut Grease-medlyt över oss och allt "Your the one that I want. You oo oo... honey" forsar in genom mina öron och lägger sig som två massiva klumpar i fötterna. Gini tecknar att det är dags att fly från den kollektiva tolkningen av popmusikalen och min blick följer hennes ryggtavla - hennes ljusa hår når långt ner på ryggen - när hon sicksackar mellan alla som försöker sig på några steg inspirerade av John Travolta. Majoriteten av de på dansgolvet är tillräckligt fulla för att jubla som om de har fått en överraskning, trots att låten spelas varje lördag. Gini och jag har bara varit myndiga i mindre än ett halvår, men ändå är det sant som hon säger:
- Man har ju lärt sig alla övergångar mellan låtarna på det här stället. Det är som om de spelar en cd om och om igen.
Vi går till baren och passerar bord där ungdomar sitter och fantiserar om vad de ska göra efter studenten. Många säger att de ska flytta till en större stad, eller ett annat land, så fort de slutar skolan. En kille som bor kvar trots att han redan har gått ut gymnasiet, svär på att han i alla fall ska dra innan han fyller tjugofem.
Gini får syn på sin kompis Fredrik vid baren. Bredvid honom står en kille som ser ut att vara ett nytt inslag i den annars ständiga reprisen. Jag iakttar hans jeansväst och försöker se vad den blekta tatueringen på överarmen föreställer, utan att lyckas. Hans hår är blont och bakåtkammat och alkoholen gör hans ansiktsuttryck överspelade. Han räcker fram sin hand och jag tar den. Sedan vänder han sig till Gini och Fredrik presenterar de två för varandra.
- Gini kommer från Bulgarien.
Repliken verkar utlösa en reflex i killens högerhand, som om handslaget plötsligt brändes. Han ryggar bort från Gini och torkar av sin hand på jeansvästen med överdrivna rörelser. Kroppsspråket sätter extra stora frågetecken efter hans korta fråga:
- Va?
- Jo, hon kommer från Bulgarien, säger Fredrik en gång till för att ge honom mer tid att försöka länka ihop hennes ljusa hy med ett annat land än Sverige.
Fredrik vänder sig till oss och förklarar att killen är nazist, men han får mothugg:
- Alltså, jag är inte nazist nu längre. Jag var det förut. Det är bara mina gamla polare som fortfarande håller på med det där.
För att flytta fokus från sig själv och sin egen reaktion, fortsätter han berätta om sina före detta kompisar och olika nazistgäng som de har gått med i. Om de hade haft ett annat stort intresse så kanske de kunde ha lagt ner de åsikterna, menar han. Själv gillar han gamla bilar och säger att det är mycket bättre än att hata.
- Ja, det är ju inget fel på människor från andra länder. Tycker du inte att Gini är snygg? undrar Fredrik i ett slags försök att testa äktheten i det han säger.
Efter en lång betraktelse, med ett litet avbrott för att ta stöd mot bardisken innan han hittar balansen igen, kommer svaret:
- Hon ser jävligt bra ut. Det är inte såna som hon jag tycker illa om. Det är såna dära.
Gini ler och tittar intresserat på vad han försöker peka på: bartenderns afro-hår.
- Jasså, du menar såna där turkar? utbrister hon.
- Ja, precis. Turkar ja, säger han och ser lättad ut över att äntligen bli förstådd.
- Vill du veta en sak? frågar Gini hemlighetsfullt.
Han nickar.
- Jag är född i Bulgarien, men alla i min släkt och i min familj är turkar. Alltså är jag också turk.
Innan han får bort förvåningen ur ansiktet lämnar Gini och jag baren för dansgolvet. På vägen dit passerar vi åter igen alla som drömmer om någonting bättre. Jag tänker på alla kommunalråd som oroar sig över just såna som dem, personer som kan tänka sig att bo nästan var som helst utom där de har vuxit upp. Egentligen borde politikerna se det som ett sundhetstecken att ungdomar vill resa bort och få lite perspektiv till sin hemstad, sig själva och människorna runt omkring. Så heja på oss istället, när vi reser! Några kommer inte ta sig särskilt långt ens under uppmanande hurra-rop, men bara något så enkelt som ett besök på en annan krog än den man brukar gå till kan faktiskt göra skillnad.
Förhoppningsvis kommer många så småningom vilja återvända till den stad där de växte upp, ivriga att få beskriva andra länder och kulturer, eller kanske en utekväll i en annan svensk småstad. Fast det är klart, alla kommer inte berätta. Vissa kommer stå och mecka med bilen i tysthet och torka bort oljan på jeansvästen. Kanske ser det inte ut som om något särskilt har hänt, för den blekta tatueringen är densamma och håret ligger bakåtkammat precis som förut. Men inuti är det en skillnad. För alla de där facken som man placerar in människor i, de är omorganiserade.
Och världen har blivit lite större.
Malin Rindeskär, blivande student
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Magdalena Klinga