Min sexåriga dotter sitter och plitar i ett block. Hon ritar en tjej med blomma på klänningen och bredvid har hon skrivit: "Hon är glad. Vi får se på nästa sida varför hon är glad" Jag vänder blad och läser "Joför hon är glad för hon är glad för hon är glad för hon har hitat än prins" och så en teckning på en korthårig person i byxor.
Och det slår mig hur otroligt stark drömmen om prinsen är. Hur den blir itutad i oss från barnsben; med Askungen, Snövit, Törnrosa och alla prinsessor som i alla sagor väntar på och blir räddade av prinsen. Hur stark drömmen om prinsen varit för mig, drömmen om den stora kärleken.
Och jag tror på den stora kärleken, jag tror på att det är det bästa sättet att bli lycklig och må bra; att leva tillsammans med en människa man älskar. Så även om jag inte riktigt gillar de passiva väntande prinsessorna som huvudsakligen är åtråvärda på grund av sitt utseende (även om jag alltid brukar lägga till att prinsen ser att hon är godhjärtad och modig förutom vacker) så vill jag på inget sätt ta ifrån min flicka drömmen om prinsen. Och precis som jag minns att jag själv gjorde så somnar hon med Askunge boken framför näsan. Fast den hon tittar på in i det sista är då rakt inte prinsen, nej det är den vackra Askungen hon drömmer om (att vara).
Jag undrar istället varför inte pojkar drömmer om prinsessan. Eller snarare varför de inte verkar få säga att de gör det. Nej, där är det tvärtom. "Pedagogiska" barnböcker som ska visa att tjejer och killar visst kan leka med varandra har istället haft den effekten att de introducerat begreppet tjejbaciller för mina barn och fått dem att förstå att det tydligen inte är helt oproblematiskt att leka ihop med någon av det andra könet. Och att det framförallt är killen som ska tveka inför detta, för han kan bli retad av andra killar.
Sonen har lämnat sin rosa kjol-period bakom sig och när jag ska handla är jag inte riktigt säker på om han fortfarande gillar glitter. Jag frågar när jag kommer hem: "Gillar du fortfarande glitter Markus?" "Nehej", svarar han med eftertryck. "Vad vill du ha för kläder nu då?" (Inget svar) ´"Sportkläder?" (inget svar) "Något med eld på kanske?" "JA!", ett stort leende som visar att mamma kan när hon verkligen anstränger sig "Jaha, eld och dödskallar kanske?", frågar jag "JA! Eld och dödskallar!!" "Och Dödtjejer." "Va?! Vad är dödtjejer?" "Tjejer som är döda." "Men Markus!" " Dennis och jag hatar tjejer", säger Markus 4½ år gammal belåtet.
I praktiken pratar han dock om Melanie varje dag, vad hon har sagt, gjort och om han har fått leka med henne eller inte. Han strålar när han är godkänd och gråter bittert när han inte är favoriten. Han är sååå förälskad! Men han har redan lärt sig att det han känner inte är det han får säga. Jag motverkar förstås det så mycket jag bara kan, men det blir mer och mer uppenbart att man som förälder har ett begränsat inflytande över vilka värderingar ens barn suger åt sig.
Så därför önskar jag mig en julklapp:
Behåll drömmen om prinsen! Och inför drömmen om prinsessan! (men hon får fan inte ha silikonbröst - den enda legitimerade prinsessdrömmen för dagens män)
Anna Linusson, brinner
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Birgitta Ohlsson
