 |
Artikel
av Kim Larsson
publicerad 11 feb kl. 06.00:
Dolving brinner renare än de flesta
Läs boken. Läs den i ett svep, koncentrerat. Läs om ett Sverige de flesta inte låtsas om, ett Sverige som på sin höjd omnämns i tidningarnas skräcknotiser eller på någon löpsedel. Läs boken för att störas, förfäras, inspireras och berikas.
Sieg Heil Svensson
Peter Dolving
King ink
Wow. Ja, just så måste jag faktiskt börja recensionen. Wow. För här går det undan, både i hjärtat och hjärnan, både hos författaren och mig som läsare. Det är starka, råa känslor, och det är tvära kast mellan ljus och mörker, kärlek och hat, hopp och förtvivlan, vrede och lugn. Och det är rasande många saker Peter Dolving lyckas reflektera över, bekänna, blottlägga, förklara och ifrågasätta på ungefär hundrafyrtio luftiga sidor.
Dessutom innehåller boken bara dikter, så det handlar verkligen om komprimering på hög nivå. Det är inte finstämda dikter, inte pyntade och avrundade dikter. Det är snarare någon sorts kärva, självbiografiska dagboksfragment som verkar ha skrivit och placerats med stor övertygelse och omsorg. Den som känner igen Peter Dolving från The Haunted, Bringthewarhome, boken Svensk poet 2010, hans blogg eller myspacesida, kommer att känna igen sig här. Dolving har ju flera sätt att skriva, men alla hans texter liknar varandra, vare sig det handlar om sångtexter eller prosa. De är sanningssökande, provokativa, kommunikativa och öppna. Det finns alltid utrymme för medskapande, för nya tankar, och den här boken är inget undantag. De som gillar Dolvings övriga texter, kommer absolut att kunna ta till sig Sieg Heil Svensson.
Men den som är ny, som inte känner till Dolving, har jag något att säga till den då? Ja. Läs boken. Läs den i ett svep, koncentrerat. Läs den för att upptäcka ett helt eget Sverige, ett Sverige som ytterst sällan beskrivs i offentligheten. Läs om ett Sverige de flesta inte låtsas om, ett Sverige som på sin höjd omnämns i tidningarnas skräcknotiser eller på någon löpsedel. Läs boken för att störas, förfäras, inspireras och berikas. Detta är en ovanlig bok. Inte utan skönhetsfläckar, men absolut ovanlig och absolut läsvärd i all sin hemskhet. Den är inte skriven för känsliga personer, och är bitvis väldigt självutlämnande. Den som bara väntar sig en stunds underhållning blir nog besviken. Boken inleds med underrubriken det kommer göra ont, ett kort och allvarligt förord och ett utdrag ur socialtjänstlagen. Redan på sidan tolv skriver Dolving om att vilja försvinna, att dö, och då har ju boken knappt börjat. Den som inte backar där, som inte är rädd för mänskligt mörker, kommer att lära sig mycket, både om personen Peter Dolving och det svenska samhället.
Det är inte ofta man får en så grym men ändå livsbejakande bok i handen. Till på köpet skriven av en världskänd hårdrocksmusiker, som väl borde var kalkylerande och ängslig. Men jag tror inte att Dolving kunde bry sig mindre om vad den så kallade mediavärlden tycker om Sieg Heil Svensson, eller hårdrocksvärlden för den delen. Hade han brytt sig, hade han inte skrivit om erfaranheter av sexuella övergrepp, sin egen svaghet, sina brister som förälder och den trasiga relationen till sin mor. Hade han varit ängslig, hade han inte skrivit om att överges som baby eller att inte veta vad kärlek är. Det är nämligen inte saker en hårdrocksmusiker ska skriva dikter om. Men Dolving är inte heller någon typisk representant för sin egen genre. Det finns alltid en uppfriskande, sund och anarkistisk avighet, en humoristisk tvärhet hos den offentliga personen Dolving, och allt detta lyser igenom också i denna bok. Och kanske svär han ofta för sakens skull, som i inledningen till kapitlet Sprutluder. Kanske för att det smakar bra, för att det är befriande, för att det gör att man slipper vara som andra . Och visst kan man se Sieg Heil Svensson som ännu ett sätt att frigöra sig genom individualism och ärlig provokation. Och boken är förvisso inte som andra böcker, men ändå djupt medmänsklig i all sin brokighet.
Sieg Heil Svensson består av tjugo kapitel; Det ska börjas i tid det som krokigt ska bli, Den svikne, Offret, Bättre tiga stilla, Sanningen, Vänta, Det går igen, Min pappa, Sprutluder, Övergreppet, Tyst sabotör, Pyramider, Pest och kolera, Det var inte hatet, Blod och mer blod (paranteser), Att bryta ben och tappa hoppet, Skarven, Min mamma, Eld, Ett slut på eländet. När alla kapitelrubriker ställs bredvid varandra, ger de en väldigt bra bild av hela boken. Det börjar mörkt, i barndomen, fortsätter med våld, smärta, missbruk och sociala kommentarer, och landar i läkning och någon sorts inre försoning. Det är någon sorts zenaktig stillhet som till slut beskrivs, och det är verkligen oväntat med tanke på vilka fruktansvärda scener boken innehåller.
Det finns gott om svåra partier i boken, men svårast är såklart övegreppen. Enligt Dolving själv utsattes han för upprepade sexuella övergrepp när han var nio år. Egentligen är väl det omöjligt att skriva om det, särskilt när man utsatts själv, men på något sätt lyckas Dolving med detta. På ungefär tre sidor lyckas han fånga både absurditeten, äcklet, ångesten och dissociationen. Följande formulering fastnade jag för direkt: "ett hål i ett hjärta/som liksom/inte sitter fast i mig/men ändå följer mig överallt". Bättre kan det knappast beskrivas, tillståndet där man både är och inte är, både har ont och inte har ont, i ett och samma andetag. Och kanske går det bara att skriva om det i en dikt, om det nu går att skriva om alls.
Sieg Heil Svensson innehåller som sagt bara dikter, och det är skrivna i någon sorts avskalad realistisk, resonerande stil. Det fungerar väldigt bra, och berättarrösten är onkeligen Dolvings egen. Men ibland blir det här och var lite grammatiskt knaggligt, och det måste jag tyvärr lägga på förlagets axlar. En författare kan inte helt överblicka sin egen text, särskilt inte om den är känslomässigt krävande. Det är förlagets jobb. Jag hade gärna sett några saker ändrade, men jag tycker ändå att boken är så stark att den inte direkt störs av felaktigheter, men synd är det. För boken är intressant på många sätt, och vissa partier är verkligen fina. Ibland spricker texten upp i helt klar poesi: "kärleken/kan man inte ljuga för/det är som att leka att solen är kall/eller att elden är ljummet vatten/kärleken". Eller följande: "för ingen brinner rent". När Dolving är som bäst, kan han säga massor med en handfull ord.
I hela boken finns en medveten enkelhet som känns igen från annat som Dolving skrivit. Det är som att han undviker alla utsmyckningar, som att han skrapar och skrapar på ett ämne, en tanke, en situation tills han får fram en bit verklighet, någonting att hålla i handen, vad som helst som håller. Ett ord, en bild, ett verktyg eller en personlig sanning. Någonting som får vara hur som helst, hur enkelt, naivt eller smärtsamt som helst, bara det fungerar. När jag läser Sieg Heil Svensson kommer jag att tänka på en textrad av Neurosis: "I need something to cut into so that my god can see me again". Livet är ju så svårt och ändå så förtvivlat enkelt, och det tycker jag Dolving beskiver otroligt bra på många ställen.
Det är inte ofta det är ett rent nöje att recensera en bok, men det är det nu. En så här levande, öppen, rörlig och konfrontativ bok skapar ju många ingångar för en recensent, och recensionen kunde lätt blivit dubbelt så lång. Men nu ska jag avsluta den för att inte prata sönder boken, fast jag känner för att göra det. Den här boken gör mig verkligen glad, och egentligen är det konstigt, för den är ofta väldigt svart och ångestfylld, för att inte säga otäck. Men bland allt våld, all ångest, all vrede, bland allt ackumulerat elände finns det hopp, friskt trots, kreativitet, kärlek och ljus. Det känns som om boken är inledningen till något bättre, och inte fortsättningen på ett hopplöst nedärvt mörker. Och boken slutar också helt öppet och kort: nu jävlar. Ett passande och oväntat slut på en väldigt inspirerande och väldigt drabbande bok.
Ingen brinner rent, nej. Visst är det så, men Dolving brinner renare än de flesta. Och när han brinner som renast brinner han ända ner till huden.
Köp boken direkt från King Ink förlag.
|
