han fick en helsida i dn igår. goda recentioner, fin kritik.
(jag minns hur han frågade om jag ville komma på premiären. kunde jag komma? ville jag ta med mig någon? hur många biljetter ville jag ha?)
---
jag väljer iallafall mina stjärnor med omsorg.
---
det var ju saker han sa. berättelser han berättade. om ett gästspel i johannesburg, om mordhot och om liv. jag lyssnade och log. mötte honom, och hade saker att säga jag också.
(på våra barstolar kunde vi plötsligt nästan ramla mot varandra, och utbrista: FÖRLÅT att jag berättar! och svara: men jag ÄLSKAR när du berättar! och kontra som med en smekning, kärleksfullt: och jag älskar när DU berättar.)
om skrivandet sa han: det finns bara en anledning. att man vill berätta den här berättelsen för människor trots att de inte ens vet att de vill höra den. eller att de behöver höra den.
---
[honom har jag knullat, sa jag till anna i telefonen när vi båda satt med tidningen uppslagen i knät. jag vet, svarade anna. jag undrar om det kommer med själva stjärnstatusen, det här att vara så jävla bra i sängen? det är väl en fråga om självförtroende, sa anna. han hade nog det. jo, sa jag, nog fan hade han självförtroende.]
jag väljer alltid sådana med självförtroende.
---
sådana som sätter spår.
(sårat manligt ego kvarglömt i pojkhjärtat, förblöder. men attityden har de kvar. den skenbara säkerhetens glans.)
han kunde ge mig komplimanger som trots alla mina universitetspoäng i genusvetenskap fick mig att smälta. han visste hur man gör, hur man fäller offret. och i precis rätt ögonblick.
(fluorescerande ljus på sturehof. jag undrar för mig själv om jag är ful, och i precis samma ögonblick har jag hans hand mot höften. hans grova, låga röst mot huden i min nacke när han föser mig fram genom trängseln mot baren, hur han viskar: ser du alla dessa kvinnor? ingen är lika säker i sin kvinnlighet som du.
ok, du, jag ger mig. du får mig.)
---
och efteråt kunde jag ju inte låta bli att tänka att tänk om han har rätt?
(ingen lika säker i sin kvinnlighet som jag.)
trots att jag visste vad det betyder. att vara säker i sin kvinnlighet. och trots att jag visste att det inte var sant.
---
(första gången vi sågs och han ville ha mina barn. mina barn, hans barn, utifrån mig. en komplett dåre. you fucker, tänkte jag.)
---
hur han skröt så lågröstat om vad han var, hans manlighet, viskade om vad han kunde ge, vad han ville ge till mig. och hur, och hur mycket.
(ingen lika säker i sin kvinnlighet som du)
jag fnissade. generad, mina kinder nästan röda. gjorde mitt bästa för att vara den där kvinnan.
---
men vad är kvinnlighet?
det är inte ens en berättigad fråga.
det finns ingen kvinnlighet. hon är bara en konstruktion.
---
jag är en person.
(ingen lika säker i mig som jag.)
men visst får man uppfatta mig som sexig. och han gjorde väl det. eller också var det behån. jag bar push-up den kvällen.
---
alla stunder med honom satte spår. den där paradoxala självsäkerheten - alla blickar på honom vid baren, alla de som vågade tränga sig fram på sturehof för att be om hans autograf, alla avundsjuka ögonkast jag fick där bredvid honom (gudom! omänsklig! Mr Big White Man, Mr Famous Director!) - all den där ytan som rämnade så fort jag kysste fräknarna över hans rygg när vi väl hade kommit hem. hur han blev vanlig man i min säng när han tände sina cigarrer efteråt. och hur jag blev bara jag.
en sådan som går att knulla. åtråvärd. okvinnlig. en sådan som jag. bara jag. bara jag, som vet vad jag vill ha.
---
(satte sig upp i min säng, sträckte sig efter cigarren i askkoppen på fönsterbrädet, kisade: så stora fönster du har här, sa han. som kalifornien... där borta, där mellan husen, ser du hur havet börjar där? och stranden... vit, perfekt.)
---
tjugo år äldre man. alla fräknar över ryggen, vältränad och solbränd men med rynkor just under naveln, en kropp som börjar påvisa ålderdom. och en sådan fantastisk kuk.
[kanske kommer den med kändisskapet också? frågade jag. ge dig, sa anna.]
---
han med sin tunga i mig, långa, djupa, giriga slickningar. och hur han häver sig upp över mig sedan, tar mina fötter på sina axlar och särar mina ben, passar in mig efter sig, och sedan... väntar.
(jag tänker: men vad gör du?)
och så in. IN i mig. djupt. direkt. hårt.
och jag...
... bara en glimt av smärtan.
---
(jag tänkte på basilika. jag vet inte varför jag tänkte på basilika, men jag gjorde det. som om jag ville få köpa en kruka färsk basilika, och laga mat ihop. någon gång.)
---
kanske finns ingen så säker i sin kvinnlighet som jag. kanske är den kvinna säkrast som inte bryr sig om att försöka vara kvinna längre. som struntar fullkomligt i den stereotypen, och som bara vill vara jag.
och som vet vad jag vill ha: en glimt av smärtan. ett minne, glansdagar i ett liv. och att få laga mat ihop. någon gång.
---
[goda recensioner, sa jag. du är stolt över det? frågade anna. jag vet inte, sa jag. men... jag tror att vi, du och jag, skulle kunna få ut ganska mycket av att gå och se på den här uppsättningen. ändå. jag tror det.
jag tror faktiskt att han har någonting att säga, sa jag till anna.]
Annakarin Josefsson, wishing to break boundaries
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Magdalena Klinga