 |
LITTERATUR & POESI
Artikel
av Jan Wiberg
publicerad 4 dec 2009 kl. 06.00:
Dispyten om Åke Ringare
"Jag hade druckit en del på min andra öl och sa till henne att hon kunde väl ha en viss förståelse för honom, Åke Ringare. En kille av tattarsläkt som växer upp i Sverige under trettiotalet..."
Jag hade inte väntat mig att möta henne, Gittan. En tillfällighet gjorde att hon dök upp. Men jag blev glad att se henne. Vi har känt varandra i snart 60 år, haft inblickar i de vägar våra liv tagit, i händelser som format oss och vi har sett varandra unga, medelåldriga och gamla. Sådana bekanta är värdefulla, man blir glad när man av en tillfällighet möts.
Men denna kväll skar det sig mellan oss. Värre än andra gånger, och kanske avslutades vår vänskap där, på puben. Jag sa åt henne att hon inte hade några egna kvaliteter, att hon levde på sin fina familj. Detta var ett misstag. Det är jag medveten om. Men jag hade druckit en öl och när hon kom hade jag beställt en till.
Resonemanget gällde Åke Ringare. Våra dispyter har ofta kommit att gälla honom. Våra uppfattningar om honom är tydligen oförenliga. Jag kan förstå att hon tycker att han var obehaglig. Han var det. En gammal kåkfarare av resandesläkt, som försökte få med henne på gruppsex. Som försökte tränga sig in i hennes liv, dra ner henne till sin snuskiga nivå, där alla var lika goda kålsupare, där sexualiteten var fri och det luktade kattpiss. Hans värld var annorlunda. Han kände kriminella, zigenare, tattare. En värld som jag inte ville ha att för stor del i. Men den var annorlunda, den var okänd och den var inte utan värden. I första hand var Åke Ringare konstnär, han hade haft utställningar, hade fått erkännande, och det låg en oförneklig skicklighet i de konstverk han målade. I en symbolistisk stil, men symboler var inte ondskefulla, de vittnade om en kärlek, en blick för skönhet, för natur, för kvinnor, kärlek. Och även för erotik. Han hade också imponerat genom sin politiska aktivitet, inom kommunisterna, och att han skrivit en pjäs, fått den spelad. Visserligen av studentteatern. Men ändå. Dessutom hade han under en period drivit Göteborgs häftigaste svartklubb.
För mig var Åke Riongare en som hade kämpat, som gått sin väg, en väg jag respekterade. Nästan beundrade. Jag var ung när jag mötte honom. Men hon avskydde honom. Tyckte att han var alltför påträngande, alltför intim, att han var vulgär, liderlig och slipprig och hon ville inte ha något med honom att göra. Trots att hennes dåvarande pojkvän umgicks med honom.
Jag hade druckit en del på min andra öl och sa till henne att hon kunde väl ha en viss förståelse för honom, Åke Ringare. En kille av tattarsläkt som växer upp i Sverige under trettiotalet. Blir medveten om sitt utanförskap, stjäl en cykel. För cykelstölden låter myndigheterna placera honom på mentalsjukhus. Där tillbringar han några tonår. När han blir förälskad i en läkardotter föranstaltar man hans sterilisering. Enligt vad han förtalt. En människa med så taskiga förutsättningar som Åke Ringare, tycker jag att man kan ha en viss förståelse för. I synnerhet som han trots allt skaffat sig färdigheter, fått erkänsla och innehaft positioner. Man kan ha förståelse för hans nyfikenhet på dem som fötts under lyckligare omständigheter, om de är bättre människor. Att han vill veta hur överklassen har det och om överklassarna har någon stake egentligen. Eller kärlek. För han var en kärleksfull människa, Åke Ringare. Det ser man i hans målningar.
Det tyckte jag alltså, men Gittan tyckte i alla fall att han inte hade med henne att göra. Han fick vara hur fan han ville, men han borde ha lämnat henne i fred och inte försökt dra in henne i sitt snusk.
Samtalet borde ha avslutats där. Åke Ringare med det tagna, dubbeltydiga namnet är död sedan ett tiotal år tillbaka. Vi hade kunnat talat om musik till exempel, för hon kan en del om musik, Gittan. Vi hade kunnat tala om Ingegerd, en annan människa våra uppfattningar går isär kring. Eller vad som helst. Men jag sa till henne att hon stängde sig, vägrade att förstå. Åke Ringare. Att hon fortfarande satt fast i sina borgerliga värderingar. Fortfarande inte var frigjord och inte hade skaffat sig några egna kvalitéer. Detta var ganska dumt. Jag borde ha respekterat hennes uppfattning och jag borde dessutom ha högaktat henne för den konsekvens och renhet hon visar i relationer. Visserligen tycker jag att hon rider mycket på sin högborgerliga bakgrund men jag borde inte ha sagt det. Det visar att jag hade bristande förståelse för henne. För hennes skyddslöshet och för hennes kamp att behålla något ursprungligt inom sig.
Jag när tankar på att ringa henne och släta över det hela.
|
