Är på inskolningssamtal på min dotters skola. Hon är sex år och har just börjat i "nollan". Fröken i övre medelåldern är sådär härligt engagerad i pedagogiken och ger en verkligen känslan av att se varje barn. Några dagar efter samtalet märker jag dock att jag går och funderar på en sak. -Julia leker mycket med pojkar va?, säger fröken -Nja, det vet jag inte hon leker nog rätt mycket med tjejer också, säger jag som inte riktigt funderat på detta. (Så här i efter hand kan jag säga att hon leker mest med tjejer, men även med en del killar) -Ja, nej, jag bara trodde det för när vi var på utflykt så började killarna bygga koja och då ville Julia vara med och när de sa att hon inte fick det för att hon var tjej blev hon väldigt arg och förvånad. -Jaha -Men jag sa att tjejerna kan ju bygga en egen koja. -Jaha -Det är ju sådär i den här åldern, de börjar göra skillnad och jag hörde en liten tjej som frågade en kille...(fröken berättar vidare i mer generella termer).
Så här i efterskott har jag gått och funderat på varför fröken accepterade att killarna uteslöt Julia på grund av kön. Det är ju egentligen diskriminering. Redan där i nollte klass visar man att det är okej att tjejer inte får vara med grabbarna. Något som går igen med all önskvärd tydlighet på arbetsmarknaden. Föreställ er samma situation fast "du får inte vara med för du är neger, bara vita ska bygga kojan" - det hade knappast accepterats. Eller "du får inte vara med för du har glasögon" - nej det hade inte funkat. Ingen fröken hade sagt "då kan väl alla barn med glasögon bygga en egen koja" eller "alla blattar kan bygga koja här borta". Men kön är tydligen en accepterad uteslutningsgrund.
Det där med att tjejerna ska bygga en egen koja känner jag som en parafras till det där larviga "kvinnor kan" stuket. Vitsen med jämställdhet är väl att alla ska få vara med på lika premisser, inte att kvinnor ska få göra likadant som män fast litegrann vid sidan av. Dessutom blev väl resultatet för min dotter att det inte blev något kojbygge om inte fler tjejer var intresserade av att bygga koja. Hon var väl sannolikt mest intresserad av kojan, inte av könet på de som byggde den.
Man kan förstås ha olika principer för om barn ska "tvingas" att leka med någon och det är kanske inte är så bra med påtvingade lekkamrater. Men i det här fallet hade jag nog önskat att fröken sagt -"Det är klart att Julia får vara med om hon vill", jag tror (kanske naivt) att i den åldern räcker det för att vara normgivande. Men att till och med fröken accepterar att Julia inte får vara med - ja det är också normgivande.
Och hur tar man upp en sådan här sak med sagda fröken utan att hon ska känna sig kritiserad och förorättad? Kanske vet hon precis varför hon gjorde som hon gjorde eller så har hon inte tänkt så noga på det och tycker det är värt att fundera på. Eller så blir hon sur och tycker jag är gnällig.
Min dotter har dock inte nämnt episoden med ett ord, och verkar inte komma ihåg det. Hon ser väl det som bara en av många, många saker som man lär sig i skolan. Skräp ska vara i papperskorgen, lilla g är rund nertill och killarna får säga att en tjej inte får vara med, och det tycker fröken också är okej.
(Och bara för protokollet skull så är det precis lika illa om en kille inte får vara med tjejerna att leka. Fast jag undrar om inte fröknarna skulle ställa krav på tjejerna att vara snälla och låta honom vara med då?)
Anna Linusson, brinner
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Michael Lundahl
