annons: <STUDENT
Artikel av Sofia Hadjipetri publicerad 16 mar 2005 kl. 08.46:

Direktrapport från livet i Madrid 4

En bestulen väska, en resa till Lissabon och Guds uppenbarelse.
11 mars
Ett år efter terorratentaten på tågstationen Atocha i Madrid smäller man upp en gigantisk tevemonitor på Puerta del Sol, där ceremonin visas för alla förbipasserande. De är, som vanligt en fredag kväll kl. 21.30, nästan klaustrofobiskt många. Själv är jag fortfarande bakis från torsdagen, har missat de fem tysta minuter som var tidigare på dagen och vandrar mot metrostationen Sol med Robert och Natalia. Vi ska till bussterminalen vid Méndez Álvaro och därifrån åka till Lissabon över helgen.

På bussterminalen sätter vi oss i en kvart för att dricka kaffe. Chris möter upp oss och lägger även han sina väskor på golvet framför sig. Vi skrattar, är glada och uppspelta, så som man är före en resa. När vi reser oss upp för att skynda till bussen märker jag att min väska är borta. Ah nej! Hur man har lyckats ta en väska som befinner sig 20 cm ifrån mina fötter är för mig och de andra en gåta. Deras packning är dock kvar och jag fattar genast varför. Självklart äger inte jag som alla andra normala människor en vanlig rygga, utan har istället pressat ner allt i min dataväska och naturligtvis trodde tjuvarna att det fanns en laptop inuti. Vem bryr sig om kläderna? Vem bryr sig om sminket? Men mina B-uppsatsanteckningar; totalt värdelösa för tjuvarna, extremt vardefulla för mig, är borta.

Deppar i 10 minuter och inser sedan att jag inte kan göra något. Bussen drar inom tjugo minuter. PAUS 1: Chips, chokladkex och Chris joppar. PAUS 2: Robert fnissar hysteriskt for att sedan somna djupt. PAUS 3: Passkontroll vid gränsen. Hey! vad hände med det fria resandet mellan EU-länderna?!

12 mars
Sedan är vi i Portugals huvudstad, gryningstidigt på morgonen sa att vi möts av springande Lisboa-bor som rusar från den ena tunnelbanan till den andra. Vi fyra tittar på varandra med undrande miner. Varför har de sa bråttom? Jag får genast en flashback av Stockholm och ryser. Sedan lunkar jag vidare med de andra till tåget som ska ta oss en halvtimme bort till Cascais.

Cascais stenkullsgator och gränder och våta av fukt och tomma på människor. Det enda som hörs är Roberts röda väska som guppar över den ena stenen till den andra. Vi är också tysta, vill på nåt sätt inte bryta lugnet före stormen. Vi passerar affär efter affär: Massimo Dutti, Hugo Boss, Louis Vuitton, Gucci, Make Up Store. Allt är stängt. Nar vi slutligen hittar ett billigt vandrarhem med rum för fyra lämnar vi allt och handlar på stormarknaden Jumbo. På vägen tillbaka möts vi av superchica panschisar i märkeskläder och hundar i lika dyra koppel som husses och mattes plagg. Bilarna som väntar på att vi ska pasera övergångsstället blanker nypolerat och vi registrerar splitternya Audis, Porschar och Jaguarer där välkammade män med scrafar runt halsen håller i styret.

Efter att ha kylt ölen med is, plockar vi ner dem, chipsen och ciggen i påsar och tar en bulle till stranden. Molnen skingras och i bilen svettas vi. "¡Qué calor!", tjuter Robert entusiastiskt och egentligen avskyr han värme, men inte i dag, just nu. Chris blickar ut mot vattnet och går ifrån oss en stund. Däri surfar säkert 20-25 personer samtidigt och han bara stirrar på vågorna. Sedan tar han av sig tröjan och springer i, för att ila tillbaka lika snabbt igen.

"¿Quieréis fumar?, frågar Chris sen och tar upp en av sina rullade lugnande. Han tander en som han passar runt och öppnar allas öl med tänderna. Jag lägger mig ned på vandrarhemmets vita handduk med huvudet bredvid Roberts och hör att lurarna i hans öron ljuder av Marc Broussard. Solen bränner på mitt ansikte, jag lägger händerna på mina höfter och gräver ner fötterna i den finkorniga ljusbruna sanden. Vågornas brus känns nära. Jag hör varje upphöjning, varje vägs möte med en surfare, varje gång vägen stillar sig och dör ut. Stillheten är total nu. Men så börjar nån slicka mig i ansiktet och jag satter mig genast upp. Satans hundar! Letar hysteriskt efter dessas husse, men denne går längre bort och vandrar omvägar för att slippa komma nära oss och förklara varfor hans två valpar attackerar människor på stranden med nafsanden.

Jag tar en av vara Super Bock-öl, planar ut sanden mellan mig och Robert och säger åt Chris och Natalia att komma närmare. Har ska det lekas! Sanning eller konsekvens? Självklart handlar det om sex. "Hur manga har du varit med?", "Nar blev du av med oskulden?", "Har du hanglat med nagon i Madrid?", "Har du gjort nagot homosexuellt?", etc. Och jag känner mig plötsligt gammal när jag inser att Robert är 18 år, Natalia 19 och Chris 21.

Men vad nu? Är det nån som pratar svenska på stranden? Jag tittar mot ljudet av den stockholmska melodin och ser två rätt korta män med ljust hår. Den ene pratar i mobiltelefon och haller en vitblond unge i handen. Den andre går tyst bredvid i ljusbla skjorta, illröd fejja och superblont bakåtslick. "Hallå", skriker jag som en idiot och springer emot dem. Och precis i den sekunden när man inser hur otroligt dum man måste se ut, så kan man inte hindra sig och gå tilbaka, för då ser man om möjligt ännu mer imbecill ut. Trots att jag har på mig en Non Smoking Generation-tröja och samtidigt röker och även om håret står ut åt alla håll och är fullt med sand så måste jag ju prata svenska! Det var ju ett tag sen. Den illröda mannen tittar på mig och han med mobiltelefonen och barnet ler. Typiskt försäljarsmajl. De är bägge otroligt trevliga, sådär på sliskigt överklassmanér, det som ska föreställa artighet, eller kanske falkshet, beroende på vem man frågar. Men jag håller god min och trots att de verkar tycka att det är lite festligt med nån som talar svenska så bjuder jag inte över dem till vår lilla kvart pa sanden. Försäljaren bor permanent i Cascais visar det sig. "Ah, vad underbart", sager jag. "Jaa, det tycker jag ocksa", svarar han och ler sådär irriterande igen.

Sen går jag till de mina och vi vandrar så såmningom tillbaka till vårt inrökta rum som dessutom blir fullt med sand. Vi däckar och vaknar vid midnatt och när vi ska försöka hitta nattliv i denna lyxande på jorden finner vi bara vithåriga gubbar som försöker gunga sina dåliga hofter i takt till nån Britney-lat. Vi vänder tillbaka och somnar. Igen.

13 mars
Chris åker vidare till andra surfartillhåll och Robert, Natalia och jag drar in till Lissabon för lite sightseeing. Det är då jag ser Gud. Jag vet ju att han egentligen inte finns, men funnes han, sa vore det han. Framför mig på tunnelbanan från Baixa-Chiado står en lång man kladd helt i vitt. Han är olivbrun i hyn och mellan pannan och hjässan utan hår finns konturerna av två sammangjutna stjärnor intatuerade. Hans välformade hand trummar på surfbrädan han har med sig. Tu-rum, tu-rum, tu-rum. Så vänder han sig helt om och även om hans ögon är lite simmiga så ler han och jag blir helt ställd och nervös. Vaddå, var det där mot mig?

Han går av på samma station som vi och ska även byta där vi ska byta, men han står längre bort och jag skulle göra allt för att våga prata med honom, men jag gör inget. Jag bara står där och glor på denne man som nu har vänt bort sitt huvud. Och när vi tar oss till bussterminelen pa Jardim Zoológico för att hämta ut biljetter så är bussen självklart full. "¿Perdon?", säger jag sådär dumt igen. Mannen vid biljettluckan tittar uttråkat på mig. "Completo", säger han sen. Så vi ser till att hamna på den som går därefter, vilket är om tolv timmar.

Robert, Natalia och jag satter oss pa en bank. Vad ska vi göra nu? Natalia hostar. Hon blir mer och mer förkyld för var dag. Robert vill dra ut. Vi hittar ett vandrarhem for 10 euro vid hallplats Rossio, Lissabons centrum, köper McDonkenmeals och drar sedan ut till Bairro Alto, dar det ska finnas nattliv. Bairro Alto är en villervalla till område av skumma, mörka gränder med dålig belysning och totalt genomsprängd av barer. Tyvärr är det dock söndag och nattlivet lite sisådär, även om vi hittar den coolaste puben där det enbart befinner sig turister och en och annan avdankad portugisisk narkoman. Efter våra capirinhas och sangrias drar vi ut till stenkullsklädda labyrinten igen och följs av en odör av grillat kött, piss, skoljmedel och hasch. En man undrar om vi vill ha "Haschish? Cocaina? Maybe extasy? I have evrything!", men nu snorar Natalia sa mycket och hon ser ut att svimma vilken sekund som helst, så vi återvänder till Rosio och vårt billiga rum för att sova.

14 mars
Vi sitter på tunnelbanan, åter igen till Jardim Zoológico. Gud syns inte till. Vi är alla helt avtrubbade. Så börjar Robert leta i jackfickorna. Öppnar den röda väskan och letar bland sin oreda av tandkramskletade underklader, ljusbruna linser, kramer, skjortor, etc och säger sedan: "¡Mi movil, está en el hostal!". Han hoppar av tunnelbanan och skriker att han ska skynda till vandrarhemmet för att leta reda på mobilen och att vi ska hamta ut hans biljett. Då är klockan 08.55 och bussen till Madrid ska lämna stationen kl. 09.30. Natalia och jag sitter tysta, fortfarande trötta i kropp och själ. Kvart över nio har Robert fortfarande inte återvänt. Kl. 09.20, "Vad gör vi om han inte hinner?", frågar Natalia mig. "Jag vet inte", svarar jag, "men jag har ju hans pass". Natalia suckar. Kl. 09.27 talar vi med busschaffisen som tittar på oss och rycker på axlarna och kl. 09.28 kommer Robert springandes med mobilen i handen. Han ler. Svettpärlorna bildar ett radband på hans panna. "Ahora entiendo porque la gente en Lisboa corre entre las estaciónes" ("Nu fattar jag varför Lissabonborna springer mellan stationerna"), mumlar han och lutar sig mot bussen.