 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Elin Thomasdotter Holm
publicerad 15 apr 2002 kl. 13.29:
Detta är MIN kropp, era jävlar!
Jag vill kunna gå på stan utan att få en hand på röven, utan att bli glodd på utan en väsande "hälsning" i mitt ovilliga öra.
För tillfället befinner jag mig i Barcelona, där jag studerar. Spanien är ett land där det är socialt accepterat att visa sin uppskattning verbalt och fysiskt på gator, torg och andra ställen. Ja, faktum är att det enda stället där jag sluppit att motta deras "uppskattning" är diskoteken, av någon konstig anledning.
Männen, hojtar uppmaningar åt en, tar på en. Men blickarna, det är det värsta. Det finns inget som är mer generande än en gubbe på 50 år (skulle kunna vara min farsa) och hans polare som sitter och klär av en med blicken. Efter två månader här märker jag det knappt längre. Det är just detta som gör mig så förbannad! Min kropp är min, jag vill ha den i fred, jag vill inte vänja mig vid detta, jag vill reagera, jag vill inte bli utsatt för mäns uppskattning, hade jag velat det hade jag antagligen klätt mig i kortkort. Jag klär mig i byxor och tröja. Spanjorskorna klär sig generellt utmanande, i alla fall om de är unga.
Men de spanska männen låter dessa kvinnor, och flickor, vara i fred. Jag frågade en spansk man varför en gång, han svarade att de har respekt för spanska kvinnor. Turister och utländska kvinnor är ju ändå bara ute efter en sak...
En natt när jag gick ensam hem, så förföljdes jag av en man, han drog in mig i en gränd och började slita av mig kläderna. Jag var som paralyserad, jag var så stel av skräck att jag knappt kunde skrika, han onanerade emot mig medan han upprepade gång på gång att jag skulle vara glad att han inte gjorde värre saker med mig. Det fanns folk på gatan som ignorerade oss. Men på något sätt kom jag där i från.
Jag var full, ensam och svensk. Av dessa tre skäl anmälde jag inte det. Polisen hade inte tagit mig på allvar, jag fick skylla mig själv.
Detta är vardagsmat här, och det är mycket värre i många andra länder. Jag gick omkring och irriterade mig i Sverige över all ojämställdhet som faktiskt råder. Men att sedan komma till ett land där sexuella trakaserier är lika vanligt som duvskit där det finns duvor, ja det känns sjukt.
Och det finns inte ett skit man kan göra, detta är ett land med nakna kvinnor som ler smäktande mot kameran i den spanska motsvarigheten till Keno och porrfilm klockan sju på kvällen.
Jag älskar att bo här, men jag älskar inte att behandlas som skit, bara för att jag är kvinna och svensk.
|
