 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Mohammad Khalil
publicerad 28 maj 2010 kl. 06.00:
Det som verkligen hände i Gaza #1
Den allmänt vedertagna skildringen av vad som hände på Gazaremsan mellan 27 december 08 och 18 januari 09 är att ett krig bröt ut mellan två parter. Det ska ha inletts av den folkvalda Hamasledda regeringen mot Israel i den belägrade enklaven Gaza.
Denna artikel skall försöka hitta svar på vad som hände och framförallt identifiera relevanta händelser fram tills det att den israeliska militären påbörjade sin kraftfulla offensiv under namnet "operation gjutet bly".
Demokratiska val och protester från världssamfundet
I parlamentsvalet den 25 januari 2006, det första palestinska valet på tio år, vann Hamas en jordskredsseger och fick 76 av de 132 möjliga platserna i det palestinska parlamentet. Hamas kunde i och med detta bilda regering på egen hand. [1] Bland de västerländska observatörerna återfanns USA:s före detta president Jimmy Carter som betecknade valet som "helt ärligt och rättvist". [2]
Kort därefter påbörjade USA och Israel en ekonomisk blockad mot den nya palestinska regeringen med motiveringen att Hamas måste "erkänna Israel, avsäga sig våld och respektera tidigare israelisk-palestinska överenskommelser." [3] Dessa, till synes rimliga, krav motsvarades dock inte av några åtaganden från Israel. USA krävde inte att Israel lämnar tillbaka mark, som det ockuperar sedan 1967, så att palestinierna kan utöva sin rätt till självbestämmande. Hela anledningen till att palestinierna valde Hamas var de misslyckanden som den palestinska myndigheten med Fatah i spetsen åstadkommit under sina år av fruktlösa avtal. Värt att nämna är att USA under mars 2010 röstade emot palestiniernas rätt till självbestämmande i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Resolutionen gick dock igenom med 45 röster för och med USA som den enda rösten emot. Omröstningen bekräftar återigen för det palestinska folket att den väg den palestinska myndigheten tagit där man ingått i en överdrivet god, men bevisligen totalt fruktlös, relation med USA och Israel är dömd att misslyckas. [4]
Det viktigaste avtalet mellan den palestinska myndigheten och Israel tecknades under Osloprocessen. Israels före detta utrikesminister Shlomo Ben-Ami beskriver avtalet med följande ord, "En av betydelserna med 'Oslo', var att PLO (den palestinska myndigheten) blev Israels medhjälpare med syftet att bryta ned den första intifadan [upproret] och avbryta vad som tydligt var en äkta demokratisk kamp för palestinskt självbestämmande." [5] Natan Sharansky, ytterligare en före detta israelisk minister, ger sin syn på Osloprocessen; "Idén med Oslo var att hitta en stark diktator som ska hålla palestinierna under kontroll." [6]
Kan man verkligen kräva av Hamas att de ska skriva under avtal som till och med av israeliska före detta ministrar beskrivs på ett sådant sätt? En annan viktig punkt som påvisar hur misslyckad denna så kallade fredsprocess var är att Israel under denna period inte minskade, utan snarare utökade sina illegala bosättningar på Västbanken med ungefär hundra procent. [7]
Försök till statskupp samt en illegal blockad
Under juni 2007 stoppade Hamas en kupp orkestrerad av USA, Israel och den palestinska myndigheten. [8] Intressant är att medier, särskilt i väst, har försökt prångla ut historien att Hamas "tog kontroll över Gaza med våld" och att det skulle ha varit Hamas, den demokratiskt valda regeringen från 2006, som organiserade en kupp mot den redan avsatta palestinska myndigheten i området. Med lite logik inser man att Hamas utgör den demokratiskt valda regeringen som har fått i uppgift av det palestinska folket att styra samtliga palestinska områden, både Västbanken och Gazaremsan. Med andra ord måste de sammandrabbningar som skett berott på att en annan part försökt anordna en kupp mot den sittande regeringen, en kupp som dock framgångsrikt avvärjdes.
Hamas lyckades säkerställa sin kontroll på Gazaremsan, men dessvärre hamnade Västbanken under den icke folkvalda palestinska myndighetens grepp. Västbanken är som bekant helt ockuperad och styrd av Israel. Den "kontroll" som den palestinska myndigheten har omfattar vad som tilldelats dem på nåder av Israel.
Under 2008 förvärrade Israel sin blockad mot Gazaremsan då man valde att "helt stänga gränserna." [9] Sveriges Radio, rapporterade att stängningen ledde till "fördömanden från FN och humanitära organisationer." Samma år gick FN ut med en rapport där man konstaterade att blockaden orsakat en "mänsklig katastrof". [10] Mary Robinson, FN:s före detta höga kommissarie för mänskliga rättigheter, beskrev under november 2008 effekterna av blockaden med följande starka ord, "Gazas hela civilisation har blivit förstörd, jag överdriver inte." [11] Richard Falk, FN:s utredare för mänskliga rättigheter, kallade även blockaden för "ett brott mot mänskligheten". [12]
Vapenvila mellan Hamas och Israel
Israel accepterade att ingå en vapenvila med Hamas i juni 2008. Villkoren för vapenvilan, som anordnades av Egypten, var att parterna inte fick angripa varandra, att Israel lättade på den illegala blockaden och att man efter en tid skulle påbörja samtal om fångutväxling. [13] För att beskriva hur vapenvilan upprätthållits skrev det israeliska Underrättelse- och terrorismcentret (Intelligence and Terrorism Information Center) i sin rapport från december 2008 att Hamas var "noggrant med att upprätthålla vapenvilan", vidare skriver man att andra palestinska grupper avfyrade raketer vid några enstaka tillfällen. Rapporten poängterar dock att "Hamas försökte påtvinga villkoren för vapenvilan" på de andra grupperingarna och "förhindra dem från att bryta mot den." [14]
Världens mest ansedda människorättsorganisation, Amnesty International, rapporterade även att vapenvilan "höll i fyra och en halv månad", och att den "havererade efter det att israeliska styrkor dödade sex militanta palestinier i flyganfall och andra anfall den 4 november 2008." Human Rights Watch, ytterligare en högt ansedd människorättsorganisation, delar Amnestys verklighetsbeskrivning och skriver, "anfallen upphörde i samband med den vapenvila som påbörjades i juni 2008 men eskalerade i november 2008 efter att den israeliska militären gjorde en räd i Gaza." [15] [16]
Som svar på Israels räder den 4 november återupptog Hamas sina raketattacker, vilket gav Israel den anledning, som de alltså framgångsrikt provocerat fram, att påbörja en storskalig militär offensiv mot Gazaremsan. Hamas försökte dock förhandla fram en ny vapenvila i utbyte mot att den illegala blockaden skulle hävas, men när valet stod mellan att antingen "svälta eller slåss" drog Hamas slutsatsen att det senare var det enda alternativet. [17] Israels före detta befälhavare på Gazaremsan, Shumel Zakai, menade att Hamas val var fullt naturligt "när den ekonomiska pressen på Gazaremsan fortgår". Zakai fortsätter vidare, "Moroten är förbättring av den ekonomiska situationen på Gazaremsan. (...) Man kan inte bara lämna palestinierna i Gaza i den ekonomiskt svåra belägenheten de är i, och förvänta sig av Hamas att de bara ska sitta där och inte göra något. Det är helt enkelt orealistiskt." [18]
Mot bakgrund av det ovan anförda är det därför inte svårt att sympatisera med Hamas ledare Khaled Mishal när han, under det brutala anfallet, i ett öppet brev skriver "Våra blygsamma, hemmagjorda raketer är vårt protestrop till omvärlden. Israel och dess amerikanska och europeiska sponsorer vill att vi ska dö stillatigande. Men dö stillatigande kommer vi inte." [19]
Artikeln har skrivits med hjälp av den forskning som professor Norman G. Finkelstein, en amerikansk-judisk statsvetare, med doktorsexamen från Princeton University, sammanställt i sin bok "This Time We Went To Far" (2010).
Läs fortsättningen på den här artikeln här: "Det som verkligen hände i Gaza #2"
Källor:
[5] Shlomo Ben-Ami, "Scars of War, Wounds of Peace" (2006) s. 191, 211.
[6] Andy Levy-Ajzenkopf, "Sharansky on Tour Promoting Identity, Freedom," Canadian Jewish News (1 Juli 2008).
|
