 |
KROPP & SJÄL
Artikel
av Stefan Whilde
publicerad 25 feb 2008 kl. 13.31:
Det som världen skriar efter
Jag skulle kunna berätta att jag gifte mig för två månader sedan.
Ibland har man helt enkelt inget att säga, inget att skriva om. Som idag till exempel. Jag skulle visserligen kunna berätta att jag gifte mig för två månader sedan och att vi höll ett persiskt bröllop mitt i Malmö, men det känns för privat. Eller att årets Schlagerfestival är den sämsta någonsin, men det har vi ju redan hört i flera år.
Jag har länge velat skriva om fenomenet på Kaukasus landsbygd där människor tycks bli långt över hundra trots frånvaron av vaccinationsprogram och smärtstillande superpiller och trots ett stort intag av te med salt (!) i, men jag får forska lite mer i ämnet först.
Jag tänkte skriva om landstingets standardiserade unisexunderkläder, men det behövs nog inte, jag tror inte det är så många som jublar över tingets sovjetism.
Det enda som håller mig kvar i Sverige är Skåne, den skånska naturen, kustremsan, wienerbröden på Fritidsbaren, nakenbadet utanför Ystad, slätterna, kråkfälten, dimman, promenaden från tågstationen till Skånes Djurpark, bryggorna, sjöarna, rapsfälten utanför Lund, Pildammsparken, Malmö Stadsbibliotek, Rusthållargården, resan över till Köpenhamn och en schysst supé på S:t Gertruds kloster. Jag skulle kunna skriva lite mer om det och om svenskheten som gör mig så trött, inte minst för att jag själv har den i blodet, men solen har brutit igenom molnen och jag ska snart ner och tvätta och städa lägenheten och gå och handla och ringa ett par samtal.
Jag har inte sett nyheterna på teve på flera år, men jag läser tidningen ibland. Jag gillar doften i S:t Petri kyrka. Gud är ett ostöpt ljus, det sa visst Mats Ronander någon gång på 1970-talet. Anders Braune, god vän sedan många år, har skrivit en konspirationsroman som, om den publiceras, kommer att välta världen över ända. Men det vore oetiskt att avslöja mer. Gud däremot skulle jag kunna skriva om. Vår relation har blivit bättre genom åren. Jag söker Henne ingenstans och Hon söker inte mig. Och det underlättar.
Jag borde hylla den nyligen avlidne författaren och konstnären Stig ”Slas” Claesson med ett porträtt, men det är så många som redan gjort det och jag kan bara instämma i hyllningskören.
Jag skulle kunna tänka mig att skriva en gastronomisk artikel om lammgrytor och franska viner, men idag är det så lätt att bläddra fram spännande recept på Internet. Jag kanske skulle skriva lite om min förhoppning att informationssamhället bara är en parentes i människans historia, fast det har jag nog redan gjort.
Jag skulle också kunna välja att lägga ner pennan, fixa undan mina sysslor och sedan gå ut och sätta mig i den tidiga vårsolen och bara sitta där utan att göra någonting, skriva någonting, säga någonting. Det är ju sådana här dagar som man verkligen har chansen att ge lite av det som världen skriar efter, en smula sådant som vi alla behöver mer än något annat. Jag vill minnas att det kallas tystnad.
|
