POLITIK OCH SAMHÄLLE
Artikel av Filip Aiye publicerad 20 mar 2009 kl. 13.48:

Det ska löna sig att arbeta, eller hur Reinfeldt?

2006 vann Alliansen regeringsmakten på om löftet att göra något åt den höga arbetslösheten - eller som man då uttryckte det "utanförskapet". Här följer en sammanfattning av hur det gått hittills.
För snart tre år sedan vann den borgerliga Alliansen regeringsmakten, efter en knapp valseger över Socialdemokraterna. Främsta anledningen till segern anses ha varit Socialdemokraternas misslyckande med att göra något åt den, med svenska mått mätt, höga arbetslösheten. Trots att den svenska ekonomin växte så skapades inga jobb och allt fler svenskar, även välutbildade människor från medelklassen, kände att det var svårt att skaffa jobb. Istället för att vidta åtgärder mot arbetslösheten ägnade sig Socialdemokraterna, med statsminister Göran Persson vid rodret, åt allehanda typer av kreativ statistikpresentation, vars enda syfte var att dölja det stora antalet arbetslösa i den officiella statistiken. Skattepengar slösades bort på att pysselsätta arbetsföra människor i vuxendagis och i meningslösa AMS-åtgärder.

Likt en räddare i nöden skred då Fredrik Reinfeldt och de Nya Moderaterna, tillsammans med tre lojala stödpartier, fram och lovade förändring och förbättring. "Utanförskapet", som Reinfeldt kallade arbetslösheten i Sverige, skulle inte längre sopas under mattan, utan bekämpas med konkreta åtgärder. Kampen mot "utanförskapet" blev Alliansens stora vallöfte. Och det lät ju jättebra. "Hurra - äntligen lite action", tänkte många. Tittade man lite närmare på vad Reinfeldt och Alliansen såg för problem på den svenska arbetsmarknaden och vad de ville göra åt dessa problem, stod det dock klart att Reinfeldt och de nya Moderaterna i grunden hade precis samma bild av det svenska samhället som Göran Persson och de Gamla Socialdemokraterna. Inte heller Alliansen ansåg att det förelåg några som helst svårigheter att skaffa jobb i Sverige år 2006. Visserligen hävdade Alliansens företrädare att ungefär 10 procent av den svenska befolkningen var arbetslös - men det var för att de själva hade valt att vara arbetslösa. Enligt Alliansen fanns det ett överflöd av lediga jobb i Sverige, men en stor del av befolkningen var för lat och bortskämd för att söka dessa jobb. Med den utgångspunkten är det inte förvånande att Alliansens enda åtgärd för att minska arbetslösheten i Sverige var att försämra tillvaron för de arbetslösa. Den som är arbetslös ska lida och helst knappt ha mat för dagen - eller som Reinfeldt med sedvanlig vältalighet uttryckte det under valrörelsen: "det ska löna sig att arbeta".

Efter att ha vunnit valet infriade regeringen sina vallöften - däribland försämringar för de arbetslösa och stora skattesänkningar för de rika. Trots att man gjorde precis det som man lovat i valrörelsen så blev en stor del av svenska folket genast chockade, besvikna och förbannade på regeringen. Moderaterna och stödpartierna rasade i opinionsmätningarna och Socialdemokraterna, som under flera år saknat både idéer och politik på viktiga områden - och efter Perssons avgång nu även saknade en partiledare - nådde rekordsiffror. Detta skapade ett mycket intressant läge, där alla i Sverige tycktes fullkomligt överrumplade och förvånade. Folket var perplext och överrumplat av att Moderaterna genomförde sina vallöften och den Moderatledda regeringen var i sin tur perplex och överrumplad av att svenska folket, som bara några månader tidigare hade röstat på dem, uppenbarligen var gruvligt besvikna över att man infriade sina vallöften. Allra mest chockade verkade de borgerliga ledarskribenterna vara - de kunde inte förstå att svenskarna, de svenskar som hade välbetalda jobb vill säga, inte nöjt lutade sig tillbaka i sina skinnsoffor och njöt av att de som hade det sämst i samhället nu fick det ännu sämre och att den som hade ett välbetalt jobb verkligen ända in i hjärtat kunde känna att det "lönade sig att arbeta".

Usla opinionssiffror för regeringen och rekordsiffror för oppositionen - så tuffade det på under många långa månader. Men sedan hände något. Det blev plötsligt lågkonjunktur och en i grunden amerikansk finanskris smittade snabbt av sig på Europa. Börserna över hela världen föll som stenar och till på köpet blev det kris i hela världens bilindustri. Socialdemokraternas nya partiledare Mona Sahlin, som när hon vänder sig till svenska folket ofta låter som en dagisfröken som förklarar hur saker och ting är för en uppstudsig femåring, uppfattades som velig och svag, när hon påstod att en S-Mp-V-regering minsann skulle ha varit bättre än Moderatregeringen på att skydda Sverige mot krisens och lågkonjunkturens effekter. Fredrik Reinfeldt kändes däremot trygg och stark, när han förkunnade att staten minsann inte hade några pengar över för att stödja vare sig bilindustri, kommuner, landsting, välfärd eller varslade. Ännu tryggare och säkrare var näringsminister Maud Olofsson, som förklarade för svenska folket och hela världens bilköpare att Saabs och Volvos problem berodde på att de bygger världens sämsta bilar och att det därför var bäst för alla att dessa bolag gick i konkurs. Regeringspartiernas, eller i alla fall Moderateraternas, opinionssiffror började plötsligt stiga och Socialdemokraternas stöd att falla. Vänsteroppositionens övertag föll från 20 procent till "bara" 5 procent, vilket fick Sveriges samlade medier att göra vågen och konstatera att hela svenska folket älskar Fredrik Reinfeldt och att Alliansen i praktiken redan vunnit valet 2010. Samtidigt slår den svenska arbetslösheten - eller "utanförskapet" som det kallades för tre år sedan - nya rekord. Förmodligen är det därmed nu hög tid att sänka A-kassan ytterligare, för att stävja utanförskapet och göra så att det "lönar sig att arbeta"… Eller hur, Fredrik Reinfeldt?