 |
Artikel
av Angela Larsson
publicerad 23 apr 2012 kl. 06.00:
Foto: flickr/soulplace (BY CC 2.0)
Det ska bli så mycket bättre, Norge
Vi måste minnas att Breivik är en enda person. Vi är miljoner andra. Ängar och sommarläger är inte platser man ska vara rädd för att bli skjuten på.
Den 22 juli 2011. Jag minns exakt vad jag gjorde den dagen. Min dåvarande pojkvän var bortrest, och jag hade varit ute med en vän. Vi hade promenerat i solen längs en äng och pratat om livet, om solen, om sommaren och om molnen. Så la vi oss ner på ängen. Vi var 16 år, vi är 16 år. Ängen var världens tryggaste.
Jag kom hem och duschade, satte mig vid datorn och slog upp de vanliga hemsidorna jag brukar gå in på, sociala nätverk, tidningar... Aftonbladet.
En bomb hade detonerats, mitt på gatorna i Oslo. Vid regeringskvarteret. I Norge.
Norge, ett av världens tryggaste länder. Trodde jag.
Jag började skaka. Inte skaka av nervositet som man gör innan ett stort prov eller inför en stor uppgift, skaka utan att kunna kontrollera sig, det var rädsla, det var en naken rädsla som skakade om mig flera gånger innan jag läste om Utöya.
Utöya. Det kunde lika gärna varit jag. Jag har varit engagerad i politiska ungdomsförbund. Jag har varit på möten, på politiska evenemang. Nyheterna om ön fanns överallt, jag följde dem likt besatt, såg att dödssiffran stigit till 50. Offren var i min ålder. Min norska vän, det slår mig att han skulle ha befunnit sig på Utöya under dessa dagar. Vart är han? Oron lamslår mig och jag skakar igen.
Hela natten läste jag diskussioner, nyheter, följde likt besatt vrk.no för att försöka fatta ett grepp om vad det var som hände i mitt grannland, där jag har några av mina rötter. Jag läste om muslimer som blev beskyllda för terrordådet och som misshandlats på Oslos gator. I samma veva läste jag om att det faktiskt var en vit norsk man som utfört dådet. Fördomarna vi människor har, speciellt här i Norden, slog mig som ett basebollträ.
Det händer något i mig när jag läser om Breiviks dåd berättat med hans egna ord. Han hade tränat sig i att sluta känna för att kunna rasera livet för människor som inte ens fått börja leva på riktigt än. Jag börjar skaka igen. Ilska och sorg. Jag gråter och hjärtat bultar hårt igenom mitt bröst, jag omfamnar en kudde för att krama den tills alla känslor som svärmar bara mildas ut. Att vi har dessa människor i vårt samhälle, som blivit så pass fundamentalistiska att de slutar älska. Breivik lärde sig att glömma att skottet han avfyrade inte bara dödade en okänd människa framför honom, utan också någons dotter eller son, någons pojkvän eller flickvän, någons bror eller syster, någons barnbarn, någons allra bästa vän.
Tårar. Det går inte att beskriva det mer. Dessa saker ska inte hända här. De får inte. Här ska inte oskyldiga människor dödas på grund av politisk åsikt, här ska inte oskyldiga människor dödas alls, här ska inte en sådan skev världsbild dominera. Vi lever i en av världens mest demokratiska delat kryddad med en mångfald jag inte tänker låta rädsla ta ifrån mig.
En uppgift finns att föra vidare från detta dåd. Denna uppgift är att minnas att Anders Behring Breivik var en enda person. Vi är miljontals andra. Vi är starkare. Ängar och sommarläger är inte platser man ska vara rädd för att bli skjuten på. De är platser vi lär oss älska livet på. Ett liv som för i alla fall min del inte består av fördomar, utan av vackra ängar och trygga sommarläger, även om en tragedi har uppstått. Men det ska bli bra igen, Norge. Det ska bli så mycket bättre.
|
