Som de flesta här vet, är mina barn gjorda på konstgjord väg i Danmark för nu 19 och 13 år sedan, och jag har ibland undrat om jag älskar mina barn mer än andra på grund av att jag har fått kämpa så mycket för att få dem.
Säkerligen, eller förhoppningsvis, så gör jag inte det. Men däremot tar jag dem, eller deras kärlek, aldrig någonsin för given. Inte när de var små och svårigheterna var nära i tiden, och inte heller nu när minnena av alla hormonbehandlingar bleknat. Min systerdotter fick i dagarna ett barn; den nästa generationen har börjat få barn och då jag såg hennes och hennes man enorma glädje satte dessa tankar igång.
Jag stred för dessa ofödda barn genom blod, svett och tårar, och kände en stor tacksamhet när det till slut lyckades mig att bli gravid genom först insemination och sedan provrörsbefruktning. Kort efter den siste sonen, kom så en ofrivillig skilsmässa, och det jag arbetat för var som bortblåst - eftersom jag önskade mina barn en stabilitet som jag aldrig själv fått eftersom jag varit barnhemsbarn. De har liksom jag fått genomleva en ofrivillig separation, vilket jag genom åren beklagat, men samtidigt har jag varit mån om att de skulle få stå i första rummet.
Jag har flera gånger under årens lopp fått frågan varför jag inte träffat någon ny man, och helt ärligt tror jag det handlar om att jag inte känner att mina barn ska behöva kompromissa. De har varit med om det som ingen ska behöva vara med om, nämligen att aldrig få vara med båda föräldrarna, att alltid behöva sakna någon. Och för min egen del har jag velat bespara dem nya kontakter och eventuellt nya separationer.
Mina behov kan jag vänta med tills de har blivit så stora att de inte behöver min totala uppmärksamhet. Jag vet att detta förhållningssätt blivit ifrågasatt av nära och kära, men det är det sätt jag har kunnat agera på. Min egen uppväxt var allt annat trygg och jag har velat ge mina barn så mycket trygghet jag har kunnat, vilket ju är begränsat med tanke på att jag är en flaxande själ. För mig har tryggheten legat i vetskapen att någon alltid är där för mig, hur man än agerar. När allt är kaos runtomkring, och då barnen utmanar mig och samhället, så är jag där för att tro på dem och deras förmåga. Under en period var tron på förmågan något svajande, men jag tänkte som så att om inte deras mamma tror på dem, vem ska då göra det?
De har fått den villkorslösa kärlek som är en rättighet för alla människor. Så egentligen har de bara fått det som de borde få, men för en som blivit berövad detta som liten så är det en underbar gåva att få ge.
Min systerdotter älskar säkerligen sin son lika mycket som jag älskar mina söner, skillnaden är bara våra utgångspunkter och det som är självklart för någon är inte det för en annan.
Min store är på väg att bli skidlärare i Norge, så navelsträngen är avklippt om någon nu undrar!
Birgitta Stiefler, sjuksköterska med kärlek för orden
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
