 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Krister Hallberg
publicerad 15 mar 2002 kl. 09.50:
Det perfekta k******s kyrka (del 6)
Våga möta det nya.
Våga möta det nya, tänker jag när jag slår upp ögonen och stirrar upp i taket. Det har börjat ljusna fast det fortfarande är timmar kvar av natten. Jag har vaknat av att jag fryser. Minstingen sover oroligt och har roffat åt sig mitt täcke vilket gör att jag, fortfarande lätt svettig efter min och Monas herdestund, nästan omedelbart vaknar till liv när nattluften snabbt kyler min bara överkropp.
Tankarna virvlar. Joe och Mia. Jag och Mona. Mia och jag?
Jag sätter mig försiktigt i sängen och sträcker mig efter överkastet som ligger över fotänden. Jag kan ju inte gärna ta minstingens täcke och jag orkar inte gå efter ett till täcke i garderoben. Jag lägger mig ner och hör att även Mona sover lätt. Kanske inte oroligt, men betydligt aktivare än vanligt. Orden ligger och bubblar precis under ytan av vad som går att förstå och jag lyssnar på henne medan jag slumrar in igen.
Precis i gränslandet, när min egen andning blir någon annans och Joes skratt återvänder till mitt medvetande så här jag Mona fnittra som en tonårsflicka bredvid mig.
"Joe Månsson", är det sista jag hör min fru säga innan Joes skratt, inifrån huset, överröstar allt annat.
Jag sitter på altanen med Mia (?) igen. Trots att vi just spenderat timmar på HD'n så har inte något av dagen förflutit. Vi är där vi var innan avfärden och jag tvivlar inte en sekund på att Mona fortfarande håller på att göra ordning fika.
Vad hände egentligen i gläntan? "Våga möta det nya". Vad betyder det?
Trots den sensuella laddning jag minns från vårt samtal i skogen så vet jag att jag inte bedragit min älskade fru. Jag minns inte, men jag vet på samma sätt som man vet vissa saker efter en tonårsfylla utan att egentligen minnas. Men ändå känner jag Mias doft i mina kläder. Mias doft så som den upplevdes i gläntan och som den hann ikapp oss i korsningarna under vår långa färd på den kromade springaren.
Plingandet från micron talar om att att Mona är klar i köket och är på väg ut till oss på altanen. Mona och Joe antar jag för det är bara jag och och Mia på altanen.
"Våga möta det nya?", frågar jag Mia utan att fundera över om hon är i samma del av samtalet som mig.
"Jovisst", säger hon med beslöjad röst. "Du måste möta det nya i Det Perfekta K******s kyrka".
"Nya erfarenheter är jag inte främmande för, men jag vet inte om jag." Längre hinner jag inte innan Joe kommer ut på altanen med Mona i släptåg, bärandes en bricka laddad med bullar och kaffe.
Jag möter Monas blick för ett ögonblick och rycker till när jag ser glöden i dem. Något har gett dem en gnista som jag inte sett i dem för ofta de sista åren, men fast jag tycker det känns bekant kan jag inte helt avgöra dess ursprung. Någon typ av upphetsning, men vad har orsakat det?
Mia reser sig för att ta emot brickan, men knuten har gått upp på omlottkjolen vilket gör att den hamnar på trekvarten.
"Ojdå" skrattar Mia och tar tag i den för att rätta till den. Hon börjar öppna den och jag öppnar munnen för att...
För att vadå? Varna henne för att hon inte har några trosor på sig? Även om Mona missat vår Harley-tur så skulle en sådan vetskap vara svår att förklara.
Mia öppnar ogenerat kjolen och jag stänger munnen stumt som en fisk kippande efter vad nu fiskar kippar efter. Hon har sina orange bikinitrosor på sig igen! Med ett leende åt mitt håll knyter hon ihop kjolen igen och sätter sig ner och jag är nog den enda som upplevt det inträffade över huvudtaget.
"Göran, hur möter vi det nya?", frågar Mona och sliter in mitt medvetandet i sammanhanget igen.
"Vad för något?", får jag ur mig och undrar om jag hört rätt.
Det var väl min, Joe's och Mia's hemlighet? Jag tittar på Joe, men får bara hans skrattande blick och ett leende i retur tillsammans med en lätt nick.
"Jo, vågar vi möta det nya?", förtydligar sig Mona.
"Jag har ställt mig samma fråga själv, men jag klarar inte tolka det på rätt sätt tror jag", säger jag utan omsvep eftersom Mona tydligen vet lika mycket som mig. "Kanske de övriga budorden kan hjälpa oss tolka dem som en helhet istället för var för sig?"
Nu vänder jag och Mona oss gemensamt mot Joe och Mia på andra sidan borden med den självklara frågan ställd utan att ett ord uttalats.
"Det tredje budordet", säger Joe med skrattet lurande i tonfallet. "Det tredje budordet i Det Perfekta K******s kyrka är... "
************************
Fan, ta mej om jag kan fixa det tredje. Den är din...
|
