Jag lever i dödens väntrum genom mitt arbete, och kan inte låta bli att tycka att det onödiga våldet är så fruktansvärt tragiskt. Det naturliga lidandet räcker gott och väl.
Vad är ett liv värt? När jag ser mig omkring denna dag då regnet envist håller i sig den 25 juli 2011 så undrar jag vart den universella kärleken tog vägen. Det är som om känslor polariseras och destruktiviteten har nått sin kulmen i det sorglösa Norge samtidigt som godheten också finns fastän lite undanskymd. Jag tror det är ofattbart för de flesta av oss hur någon kan bli så inkörd på en idé som till slut får 94 människor att sluta sina andetag. Lika surrealistiskt är det att festa så till den milda grad att man dör på grund av att man blivit dumpad, det öde som Amy Winehouse mötte häromdagen.
Att tycka att vissa passar bättre in än andra är aldrig rätt. Det är sorgligt att någon kan tycka att den egna hudfärgen är mer ämnad än någon annan. Det är också beklagligt att någon kan tycka att kristendomen är bättre än någon annan religion, för är det inte så att vi egentligen pratar om en och samma Gud, som bara visualiserar sig på olika sätt beroende på i vilket samhälle vi bor i?
Samtidigt som vi är unika som individer är vi ändå inte så speciella att vi kan bestämma över andras liv. Kanske en paradox för vissa, men samtidigt en sanning. För det är inte lätt att hitta kärlek, det unika i den egna själen, det som gör att just Jag är värd kärlek, respekt och att någon ser mig. För väldigt många släcktes denna rättighet denna helgen. Så mycket onödigt våld och självdestruktivitet utan att veta hur mycket dessa människor betydde för andra.
Varje människa betyder allt. Vi är alla unika och kan inte ersättas av någon annan. Våra minnen, våra mål och våra erfarenheter sammanflätas till ett unikt själsligt DNA som borde göra oss osårbara, men när helvetet bryter loss eller sorgen tar över kan punkten i meningen komma allt för tidigt.
Kan vi inte lära oss att uppskatta varandras varande, sluta med elakheterna som må kännas patetiska men som ändå sårar och älska utifrån den universella kärlek som finns om vi bara lyfter armarna och tar den?
Birgitta Stiefler, sjuksköterska med kärlek för orden
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
