 |
Artikel
av Anja Wikström
publicerad 14 nov 2011 kl. 08.47:
Foto: flickr/CarbonNYC (BY CC 2.0)
Det krävs en by för att fostra ett barn
ADHD är till stor del ärftligt. Uppväxtmiljön/familjen har liten påverkan. Den omgivande miljön betyder faktiskt mer. Du är viktig! Här är tips på vad du som medmänniska kan göra.
Så här skriver Socialstyrelsen i sin kunskapsöversikt om ADHD från år 2002: "Vetenskapliga familje-, adoptions- och tvillingstudier har under de senaste årtiondena visat att det finns en hög grad av ärftlighet vid ADHD. Sådana studier, framför allt av tvillingar, gör det också möjligt att med statistiska metoder analysera vilken betydelse andra faktorer har för ADHD-symtomen. Man har visat att de förhållanden som tvillingar delar, t.ex. uppväxtmiljö, förklarar mycket lite av symtomen. Miljöfaktorer som berör den ena tvillingen men inte den andre (som förlossningskomplikationer och olika livserfarenheter under uppväxten) verkar däremot ha större betydelse."
Socialstyrelsen skriver alltså i sitt kunskapsunderlag att det finns en hög grad av ärftlighet. De skriver också klart och tydligt att symtomen endast till mycket liten del kan förklaras av uppväxtmiljön. När det gäller miljöns eventuella inverkan på ADHD-symtomen så är det den omgivande miljön, den utanför familjen, det samhälle vi alla är en del av, som främst är av betydelse.
Det krävs en by för att fostra ett barn. Det gäller barn överlag och i högsta grad barn med funktionsnedsättningar. Vi har ett gemensamt ansvar för att alla barn får vara delaktiga i vårt samhälle. Lösningen är inte att vägra tro på att barnen med ADHD, asperger eller annan funktionsnedsättning har särskilda behov, för de har de. Det kräver något extra av oss alla i kontakten med dem. Barnen kämpar redan. Varje vaken timme kämpar de. Mer än du någonsin kan ana kämpar de.
Här är tips på vad du som medmänniska kan göra:
Som granne: Tycker du att familjen med det konstiga barnet är störande och högljudd. Ring inte polisen det första du gör. Prova att heja glatt på barnet istället. Säg något positivt. Fråga om de vill klappa din hund. Ge dem en blomma från kolonilotten. (Tack du granne under vår gamla lägenhet. Den blomman betydde enormt mycket för oss.) Något kan du säkert hitta om du försöker. Det kanske hjälper både dig och familjen bättre?
Som förälder till ett barn i samma klass: Istället för att kalla till föräldramöte där alla utom det konstiga barnets föräldrar är inbjudna och propsa på att barnet byter skola. Bjud även det udda barnet på kalas. Det är det medmänskliga sättet. (Tack du som bjöd min son på det där enda kalaset under hela årskurs ett. Det betydde mycket för honom.) Säkert blir det lugnare i skolan också med ett barn som får vara med och känner sig tryggt istället för utfruset.
Som släkting eller bekant: Istället för att ringa BUP, socialtjänst, eller något annat trevligt ställe när du ser att den uttröttade familjen går på knäna. Fråga om du kan vara barnvakt någon gång om året istället. Barnvakt en gång per år är ofta mer än vad många familjer som har barn med funktionsnedsättning kan drömma om. Väldigt ofta leker barnet sällan eller aldrig hos någon kompis. Barnet kanske behöver mycket stöttning dygnets alla vakna timmar. Barnet kanske har nedsatt tid i skolan så att föräldrarna lämnar sent och hämtar tidigt och jobbar ikapp efter att barnen har somnat. De ska dessutom passa in väldigt många möten som andra föräldrar inte behöver ta hänsyn till, möten på BUP (både med psykologen, läkaren och sjuksköterskan), möten med skolan (både med lärarlaget, specialpedagogen och studierektorn), föräldrautbildningar (både på ADHD-center, Aspergercenter och kanske ytterligare något ställe). Många föräldrar till barn med funktionsnedsättningar är med sitt barn varje dag året om. Det är inte så många andra föräldrar som är det. Så att räcka ut en hand hjälper kanske bättre än missriktad välmening?
Som skola: Istället för att flytta på barnets kompisar, påstå att barnet inte har några särskilda behov, i det längsta förneka behovet av resurs och därefter när det redan gått för långt mycket riktigt påpeka att barnet inte fungerar i skolan och måste byta skola. Hjälp barnet att behålla de få kompisarna istället. Sätt in resurs i tid! Lyssna på föräldrarna. Anpassa skolgången! (Tack Katarina Södra skola! Efter att min son bytt till er skola har han nu i nästan ett års tid gått till skolan frivilligt. Det sista året i gamla skolan utan resurs grät han väldigt många morgnar. Han skrek att han hade feber och att jag skulle ta tempen på honom. Han sa att han var ett dåligt barn och att de andra tyckte han var en dålig vän. Jag glädjer mig med min son och är väldigt tacksam över att det finns en sådan skola. Måtte det hålla i sig.)
Som arbetsgivare: Föreslå gärna udda lösningar om det är möjligt. Mät hellre prestation än tid. Ge samma antal uppgifter men lämna frihet i utförande. Det är många föräldrar till barn med funktionsnedsättningar som inte förmår hålla sig kvar på arbetsmarknaden. Det innebär inte att de saknar vare sig vilja, kompetens eller engagemang. De får helt enkelt inte ihop det. Det svåraste att få ihop är ofta tiden, inte arbetsprestationen i sig.
Som främmande, i lekparken, på gatan, i affären, vid badstranden eller just var som helst: Tror du att du skulle kunna prova att inte blänga och viska högt till ditt sällskap om hur förfärligt du tycker barnet beter sig och hur olämpliga föräldrarna är? Det skulle underlätta mycket! Bara att slippa det skulle faktiskt göra livet för oss som lever med funktionsnedsättningar som ADHD, Asperger, Tourettes avsevärt lättare. Jag förstår att du tycker det är jobbigt med oss ibland, att vi låter högt, inte väntar på vår tur, inte gör som du, men jag lovar dig, skulle du byta plats med mig eller mitt barn ett enda dygn, då skulle du le mot oss nästa gång vi möttes istället.
Så kom igen. Möt upp. Så svårt är det inte!
|
