 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Johan Ruborg
publicerad 19 aug 2007 kl. 10.34:
Det handlar egentligen bara om solidaritet
När det kalla Sverige blir kallare.
Det finns ett sällan skådat klasstema i Sveriges politiska atmosfär i dag. Den kalla högerns järnhand som omdirigerar samhället till de starka och välbärgades fördel, den förvirrade och stumma vänstern som gått på grund någonstans i Perssonland. I lasten har man de sjuka, arbetslösa, lågavlönade, utslagna, hemlösa, förtappade och de ensamstående mödrarna, som står med kedjor runt benen och skriker om befrielse. Vad Mona har i bakfickan vet jag inte men jag förmodar att det är rätt tomt där för tillfället, förutom eventuellt ett paket Toblerone (var bara tvungen i sammanhanget).
Jag är INTE en politisk person och har aldrig av rent nöje försatt mig i politiska situationer. Men när jag stakat mig fram på bottenvåningen av ett samhälle som luktar mögel och sedan ser hur man nu vill förvärra saken genom att sära på klasserna i samhället ännu mer gör det mig rädd och förbannad. Vad jag menar är att jag sett hur livet med socialbidrag, slapphänta arbetsförmedlare, utanförskap, ständiga avvisanden på arbetsmarknaden och hur själsligt förfall både ser ut och känns. Detta har jag skådat och tagit del av under min "yngre ungdom" och under socialdemokraternas tid. Så det fanns givetvis brister och stora hål man inte lyckades fylla, men jag vill nog vara så pass naiv och säga att sossarna gjorde det i alla fall bättre än sämre och att alliansen nu istället river upp större sår för de som redan blöder med deras kyliga överklasspolitik.
Detta ska vara min sista så kallade politiska artikel har jag lovat mig själv. Man kan kalla den del 2, som en fortsättning på min första artikel. När jag tänker på politik är det som ett tuggummi utan smak man ändå bara fortsätter att tugga frenetiskt på. Som en felkonstruerad labyrint utan ände. Så full av jokrar som talar i tungor och oduglingar med allt för feta plånböcker. Helt enkelt en värld jag med avsky kan betrakta på avstånd men inte vill ta del av desto mer. Men man måste veta var man har sig själv, se till sina nära och kunna försvara sitt fort. Därför måste man också våga yttra sig när något inom den politiska atmosfären väcker motvilja.
Det handlar i slutändan för mig bara om den enkla skillnaden kallad solidaritet. Det ordet har börjat förväxlas med "tycka synd om" i den politiska debatten, när solidaritet egentligen handlar om att behandla andra som man själv vill bli behandlad. Inte sant? Så nu till en förklaring på vad ordet i sin rätta mening betyder och som antagligen verkar avskyvärt eller bara främmande för högern: Solidaritet (av latinets solidum, hela summan, kapitalet) innebär för kollektiv att gemensamt ta ansvar för något, inbördes gemenskap, att i egenskap av del i en grupp verka hänsynsfullt utan egenintresse för denna grupps bästa.
Det slår mig till sist hur besynnerligt men vanligt det är med feltolkningar, förvridningar och egna uppfattningar inom press, media, litteratur, konst etc. Jag syftar på min artikel om den mobila arbetslösheten och det produktiva Sverige. Det är som när en journalist frågar Bob Dylan om han vill säga något om att han på omslaget till skivan Highway 61 revisited har en motorcykellogga på sin t-shirt. Som att det absolut måste ligga något djupare filosofiskt i det eller ett profetiskt budskap från rösten av den nya generationen som han blev kallad. Han ryckte bara på axlarna, skrattade och sa "hmm, så långt har jag inte tänkt, antar att jag bara gillar motorcyklar". Jag såg besvikelsen i den journalistens ögon, som ett barn när det visar sig att jultomten inte finns på riktigt. Så ja, det är fritt och till och med nyttigt med egna tolkningar, men sätt inte orden i min mun och gräv er inte djupare när det ni söker redan ligger ovanpå jord.
|
