Respekt betyder ungefär: Titta en gång till! En klar uppmaning att inte dra förhastade slutsatser om någon alltså, ge alla en chans.
Man ska vara öppen mot andra människor utan att för den skull vara för öppen, man ska lyssna till vad den har att framföra och man ska inte låta sina eventuella förutfattade meningar eller fördomar stå i vägen, men man ska vara det på ett aktivt vis!
Respekt har med förståelse att göra och förståelse i sin tur är också en aktiv handling. Man anstränger sig att förstå. Att förstå handlar ju om att skaffa sig en uppfattning om något utifrån dels vad någon säger, men också utifrån andra tillgängliga fakta. Ingen kan förstå någon annan rätt av eller stötta denne om man inte har tagit ställning till på vad vis man vill ställa upp på andra.
Det finns många varianter av "stöttning" och jag ska dra ett par här!
Stöttning 1. Man utgår ifrån att det den andre säger är sanning till hundra procent, alltså en exakt återgivning av fakta och utifrån dessa fakta säger man att: Ok jag stödjer dig!
Stöttning 2. Man har ett eget intresse av att det den andre säger ska vara sant. Kanske vill man själv föra någon egen sanning i bevis och då bryr man sig inte så mycket om om det den andre säger är sant eller ej. Man stödjer den därför att det gagnar en själv - två eller flera hörs bättre än en.
Stöttning 3. Som jag personligen tycker är det enda sättet att ställa upp på någon annan som är värt namnet: Man bryr sig om den andra människan, men man är fullt klar från början över att människor, speciellt om de befinner sig i någon konflikt eller kris, har en benägenhet att bortse från fakta som motsäger deras "sanning".
Man inser och vet att en sådan bortträngning eller förnekande av vissa delar av sanningen kan skada den andre på sikt och att den för att kunna agera rätt, behöver ta med alla aspekter i sitt tänkande och handlande. Och då försöker man hjälpa den personen att ta in hela bilden, se det andra ser och förhoppningsvis genom detta öka på den egna förmågan att se t.ex. på vad sätt man själv bidragit till att situationen som man är missnöjd med har uppstått.
Den som ska stötta måste då ha så pass med insikt både i sitt eget och andras sätt att reagera och slå tillbaka mot obekväma sanningar, att den inte tar personligen vid sig av att den andre under en tid ser en själv som en motståndare, en som försöker göra alltihop värre. Stöttaren måste veta att det tar tid för alla att komma till insikt och speciellt svårt är det för dem som sedan länge suttit fast i ett visst betraktelsesätt.
Ingen människa ändrar på sig över en natt, att stå fast vid det man bestämt sig för att tänka är ett naturligt försvar och man måste då ha tålamod med den andre. Det är alltså mycket man måste förstå och veta om man ska kunna hjälpa någon annan på riktigt. Målet är ju att den andra människan på sikt ska må bättre, hantera sitt liv och sina relationer bättre och det kan ta lång tid att motivera någon annan att ens försöka se fördelarna med att lämna en massa tankebagage bakom sig och tänka "nytt" istället, även om den i och för sig vet om att den sitter fast i en massa oändamålsenliga tankar, åsikter och reaktioner - och ibland till och med aktioner!
Målet - den andra människans väl och ve är det viktiga, ska och måste vara det viktiga och då är det nödvändigt av flera skäl att hålla distans, att inte låta sig dras med i den andres försvarstankar, utan enbart registrera dem som just försvar.
"Att känna igen sig", får inte bli det enda! Risken för att man blandar ihop sig själv och den man ska försöka hjälpa är alltid överhängande. D.v.s man försöker hjälpa sig själv genom att projicera sina egna känslor och upplevelser på den andre och rätt vad det är är man själv centralfiguren eller den hjälpsökande.
Det är, menar jag, otroligt viktigt att människor som ska hjälpa andra människor har blivit hyggligt klara med sig själva annars blir det som då en blind leder en blind - Man kommer ingen vart eller åtminstone har man ingen aning om vart man är på väg!
Jag är av denna anledning ganska skeptisk till alla dessa stöd- och kamratföreningar som dyker upp som svampar ur jorden i kölvattnet på de nedskärningar man har i samhället vad gäller professionellt stöd!
En legitimerad psykolog måste innan den får ut sin legitimation själv ha genomgått terapi, just för att undanröja riskerna med överidentifiering och projicering av egna problem på klienten/patienten. De flesta som startar upp stödföreningar har inte denna bakgrund. De sitter själva fast i en massa obearbetat och ser alltså inte hur de om än omedvetet kan förvärra situationen för den enskilde.
Ann Johansson,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
