 |
RESOR
Artikel
av Bente Wikman
publicerad 2 mar 2010 kl. 06.00:
Det går alltid ett tåg. eller?
"På tåget går det bra, fram till strax före Trollhättan. Då får vi beskedet av högtalaranläggningen att vi inte kommer längre och att tåget måste utrymmas i Trollhättan..."
Jag har haft en vecka av otur, så det var inte helt självklart att jag skulle åka nu fast jag hade biljett. Jag har en ny fin klänning, men bandage i ansiktet. För en vecka sedan i går så fick jag komma in för att någon skulle titta på ett litet födelsemärke, det hade förändrat sig blivit lite tjockare så jag tänkte att det skulle vara snyggt att få bort det och att få det kollat också.
Först fick jag tid väldigt snabbt, det är ju positivt, men det kan ju också betyda att det är något farligt och brådskande. Det var nog det senaste, jag var mer orolig när jag gick från besöket opererad och sydd med sju stygn, än då jag gick dit. Jag fick veta att de inte hade tagit bort det om det inte var så att de misstänkte något elakartat. Jag ville inte heller att någon skulle se mig på hemvägen, jag såg ut som jag hade en tampong i ansiktet under bandaget. Det var inte fint!
I går var det bra, jag tog stygnen på förmiddagen och syster Kerstin var så duktig med att knipsa och klippa. Hon sa också att det hade läkt mycket bra och hon tyckte inte jag behövde ha något plåster över längre. Jag hade massor att göra: handla, fixa, jobba lite och gympa ett pass, jobba lite till och sedan hade jag ett möte på kvällen. Det blev ett ganska dramatiskt möte - jag sprack! Inte metaforiskt, nejdå, jag sprack på riktigt! Jag fick en kram och så sprack hela min kind upp och blod rann ut. Det var riktigt läskigt, det såg ut som jag blivit knivskuren ganska djupt i kinden. Skit också, DET var inte vackert. De andra tyckte att jag kunde avbryta och uppsöka akuten i stället, och så blev det en fin helkväll i syrummet på akuten.
Jag tyckte att det lät kreativt och fint med ett riktigt syrum. Jag har själv tre symaskiner och jag brukar använda överlock med tre eller fyra trådar när det ska hålla bra. Där jag hamnade hade de inte några prov på sina alster uppe på väggarna, men jag fick en del tid att ligga och meditera, fundera ut hur man kunde sy på sig själv. Jag borde få några fler stygn nu så det skulle hålla bättre, eller kanske de hade det där nya köttlimmet som det skrivits så mycket om i tidningarna på sistone? Det ska visst användas för att förvilla oss konsumenter så vi ska tro att små hoplimmade köttbitar är en stor hel biff. Men kött som kött, jo de limmar nog inom sjukvården också, det har de väl gjort länge? Det blev inte många stygn alls. Två skulle jag få, och kanske stafylokocker, risken var stor det skulle jag veta, men vad jag skulle göra med den informationen visste jag inte. Jag hade ju haft sju stygn, så jag måste väl få mer än två? Tillslut fick jag tre, men inte för tätt så att vi stänger inne eventuell infektion.
Så, jag har en ny fin klänning och boots och väskan är packad med paket men jag tvekar lite. I går gjorde jag det och i morse kom det en liten tår för att jag blev orolig för allt som kanske händer i min kropp. Det var kusligt att jag kunde spricka så. Men, hur som helst så bestämmer jag mig för att åka.
På tåget går det bra, fram till strax före Trollhättan. Då får vi beskedet av högtalaranläggningen att vi inte kommer längre och att tåget måste utrymmas i Trollhättan. Vi skulle ha kört över en bro, men nu gick inte det för den hade fastnat i öppet läge, så det var beställt bussar i stället. Ute är det snöstorm och blixthalka, ingen kan därför säga när vi kan räkna med att vara i Oslo. Det är två bussar och jag vågar inte vänta på den andra, även om det är en direktbuss, jag går på den första även om jag sedan förstår att den ska stanna på några fler ställen. En kille jag köar med i snöyran berättar om en annan gång för inte så länge sedan när något liknande hände på samma sträcka, de skulle över i bussar, då blev slagsmål för att komma på! Jag brukar tänka att jag kan försvara mig, men nu kan jag ju spricka, så jag skulle inte kunna stå på mig eller försvara mig särskilt bra i dag.
Bussen snirklar sig i sakta mak fram i landskapet, jag är inte rädd, det kommer att gå bra även om jag inte är så säker på att hinna med nattåget till Bergen. Medpassagerares telefoner ringer och sms-plingar lite här och var. Jag har skickat sms till mina vänner i Bergen, det känns fint att någon väntar på mig.
Konduktören på tåget visste inget om vad som skulle hända i Oslo, det var bara att gå på bussen och ta det med dem på stationen när jag kom dit. Okej. Ingen kunde veta hur lång tid det skulle ta i detta vädret. Strax före 23 visste jag att jag inte skulle hinna med nattåget, så jag frågade hur jag skulle göra... Han som körde bussen sa att det skulle jag bara ta med de i Oslo när vi kom fram och det var omöjligt att sia om när det skulle bli. Han körde bra. Strax före två på natten var vi framme, jag får då veta att centralen är stängd och då jag ringer nummerupplysningen får jag det bara bekräftat. Han som kör bussen och några av mina medpassagerare rekommenderar mig att gå till närmaste hotell, Opera.
Ute är det tyst kallt och snön yr runt huvudet på mig där jag drar min väska fram i natten. Endast plogbilar är ute och en och annan taxi. På hotell Opera var det fullt, men det kanske var lika bra för ett rum där skulle gå på 2 000 Nkr. Det hade jag nog inte riskerat när jag inte visste om NSB skulle ta den kostnaden, vågar inte ta något för givet.
Mitt hopp var väl att få sitta i lobbyn och vänta i alla fall få lä för snöstormen utanför. Men nej, det hoppet slocknade ganska snabbt, jag förklarade läget men mannen bakom receptionsdisken sa ganska så hårt och fullständigt klart ifrån att här kan du inte stanna, du får gå mot Karl Johan och se om du kan hitta någon kiosk som är öppen, för det där har vi ingenting med att göra alls. Jag kunde övertala honom att få låna datorn för att se om jag kunde få kontakt med någon jour på NSB, skickade ett rop på hjälp i form av ett mail som beskrev läget, lämnade mitt telefonnummer och bad att bli kontaktad så snabbt som möjligt.
Jag var inne på ett annat hotell och fick även där komma ut på nätet. Inget svar. Jag fick äta en jättetidig frukost, halv fem kände jag doften av nybakat och det var faktisk gott. Strax före åtta var jag på centralen med min historia i biljettluckan. Mannen där innanför lyssnade och ringde ett checksamtal innan han bytte min biljett till dagtåget till Bergen. Ingen ursäkt, bara ja, det stämde det, som om han misstänkte att jag hittat på. Då jag undrade om inte jag borde vara berättigad någon ersättning skrattade han till och skakade på huvudet. Jag trodde inte mina ögon, han skakade på huvudet och skrattade och frågade vad jag skulle ha ersättning för! En man helt malplacerad, totalt utan känsla för service. Jag fick ett papper som jag kunde skriva ett klagomål på.
Jag kom fram till Bergen 15:30 istället för 07:00 och det mötet jag planerat in under dagen missade jag totalt, det kontoret hann stänga och öppnar inte igen innan jag sitter på tåget tillbaka.
På måndag åker jag med dagtåget till Oslo från Bergen. Det är en strålande vacker dag över fjället, men jag börjar undra om jag kommer att missa min anslutning även denna resan för vi blir mer och mer försenade och nu är det bara en timmes marginal jag har i Oslo. Men det går precis, 10 min springa upp i hallen, kolla spår, och ner åt ett annat håll. Spår 18, det blinkar. Nu kommer det inget tåg på spår 18 men vi får veta att vi ska gå på det som står på spår 17 i stället, får sitta ett tag i en vagn längst fram som vi blir hänvisade till och sedan ropar konduktören ut i högtalaren att vi måste av, för nu var det satt på fler vagnar och det var de som skulle gå. Okej. Efter ett tag får vi veta att på grund av det kraftiga snöovädret i Sverige så skulle vi åka buss från Halden, inga tåg kan färdas på spåren.
Det har till och med snöat så mycket att taket på Göteborgs central har rasat in. På bussen slumrar jag och hoppas väl bara komma helskinnad hem, om allt går som det ska blir vi bara en halvtimme sen. Vi höll den tiden och jag får veta från en vän i Bergen att det var tur att jag åkte måndag, för tisdag stod allt stilla, tåg, flyg och även vår stolthet Flöybanan hade fått stängas av i detta snöväder som betecknas som det värsta i mannaminne .
|
Stina Lyngmark
Moldavien är ett av Europas minsta länder och tyvärr också ett av de fattigaste.
