Det gångna århundradet har betytt mycket stora framsteg för demokrati och för upprätthållandet av de mänskliga rättigheterna. Vid ingången till det tjugonde århundradet hade den tidens stormakter just erövrat och ockuperat de stater i Afrika och Asien som var för svaga för att kunna försvara sig. Jag skriver med avsikt "ockuperat" ty varför skall man inte kalla en sak vid sitt rätta namn? Avsikten med ockupationen var inte att skapa välstånd och utveckling i dessa länder utan att exploatera deras naturtillgångar och få en marknad för sina industriprodukter.
Det mest upprörande exemplet på utnyttjande av ett hjälplöst folk är Belgiens förslavande och förintelse av stora delar av Kongos befolkning. Man tror att så många som 10 miljoner kongoleser dukat under för att först den belgiske kungen, Leopold II och sedan den belgiska staten skulle tjäna så mycket pengar som möjligt.
Författaren Eric Lundqvist som långa tider bodde i det av Holland ockuperade (koloniserade) Indonesien skriver i en av sina böcker att situationen i Indonesien var ogynnsam för såväl de ockuperade på grund av förtrycket som för ockupanterna på grund av det olämpliga klimatet. För holländarna betydde det också att den holländska befolkningen brutaliserades och en allmänt rasistisk attityd skapades. Eftersom de militära expeditionerna mot de undertryckta folken oftast medförde små förluster för ockupanten betraktades kriget mest av allt som ett spännande äventyr.
Att folken i Europa så sent som 1914 betraktade kriget som ett spännande äventyr var nog den främsta anledningen till att folken i de krigförande länderna jublade när man fick meddelande om att man nu skulle börja kriga. Efter kriget fick Tyskland skulden för att kriget startade och dessutom varade i mer än 4 år. Enligt min mening var det också Tyskland som förorsakade att kriget varade så länge. Tyskland hade två målsättningar med kriget. Dels önskade man ökat "lebensraum" i öster och detta mål uppnåddes genom det med Sovjetunionen 1918 slutna Brest-Litovskavtalet. I detta avtal tillföll Baltikum och Ukraina Tyskland. Den andra tyska målsättningen med kriget var att åstadkomma en omfördelning till Tyskland av de av Frankrike och Storbritannien erövrade kolonierna. På grund av att Tyskland förlorade kriget förlorade man i stället de kolonier man hade 1914 och vid Versaillesfreden annullerades dessutom Brest-Litovskavtalet.
President Wilson förklarade vid inträdet i kriget mot centralmakterna att Europa nu skulle göras säkert för demokratin. Han bortsåg då från att de svarta medborgarna i USA saknade allmän rösträtt och de skulle komma att sakna denna i ytterligare 50 år. Efter första världskrigets slut infördes allmän rösträtt i nästan hela Europa. När emellertid de stora förhoppningar som ställts på det demokratiska styret kom på skam uppkom ett tomrum som snabbt fylldes av populistiska politiker som efter en tid som vald president skaffade sig fullmakt att styra diktatoriskt. Ibland avskaffade militären det demokratiska styret genom en kupp. Bland de första länder i Europa som drabbades av en diktatur var Italien när Mussolini skapade en fascistisk diktatur år 1922. Den sociala skiktningen i de europeiska länderna var sådan att det fanns en stor arbetarklass, en liten medelklass och en ännu mindre överklass. Vad denna medel- och överklass fruktade mest av allt var att få sina tillgångar konfiskerade av en majoritet i ett demokratiskt valt parlament. För att skydda sina rikedomar kastade de sig rakt i armarna på herrar som Mussolini och Hitler och andra som man trodde kunde skydda dem från socialdemokraters och kommunisters lust att socialisera. När andra världskriget startade år 1939 fanns det endast ett litet fåtal demokratiska stater i Västeuropa och ingen i Östeuropa.
Under andra världskriget avskaffades demokratin i de av tyskarna ockuperade länderna och då återstod endast Sverige, Finland, Schweiz, Storbritannien och Irland som demokratiska stater. En tysk seger i kriget hade med all sannolikhet betytt ett fullständigt avskaffande av det demokratiska systemet i Europa; kanske för en lång tid framåt i tiden.
Liksom under mellankrigstiden kände medel- och överklassen efter andra världskriget att deras rikedomar kunde hotas av en vänstermajoritet i ett valt parlament. För att skydda sina tillgångar valde man nu att samarbeta med socialdemokraterna för att isolera kommunisterna som ivrade för en konfiskation av de besuttnas tillgångar. I Östeuropa fick däremot de rika se sina tillgångar konfiskerade och samtidigt infördes proletariatets diktatur i dessa länder. Medan högern under mellankrigstiden var en ljum anhängare eller motståndare till demokrati blev man nu i Västeuropa övertygade anhängare till demokrati. Också Latinamerika och Asien såg i slutet av femtiotalet ut att gå mot en demokratisk framtid. Då fanns det någorlunda demokratiska regimer i Indonesien, Sydkorea, Filippinerna och i stort sett hela Latinamerika.
I början av 1960-talet blev ett stort antal afrikanska stater självständiga från sina europeiska ockupanter. I samband med självständigheten inrättades demokratiska institutioner överallt i Afrika och Afrika tilltroddes gå mot en framtid i demokratins tecken. Ganska snart visade det sig dock att såväl Latinamerika, Afrika och Asien fick en framtid i diktaturens tecken. Vändpunkten kom när den demokratiskt valda regeringen i Sydkorea 1960 avsattes i en militärkupp. Därefter följde militärkupper där demokratin avskaffades i bland annat Brasilien 1964, Indonesien 1965, Chile 1973, Argentina 1976. Diktaturens renässans under det kalla kriget hade samma orsak som diktaturerna under mellankrigstiden. Det var de besuttna i länder med demokrati och stor fattigdom som fruktade att socialdemokrater och kommunister skulle omfördela tillgångarna i landet till förmån för de fattiga. Ett land, Indien, har trots stor fattigdom lyckats att bevara de demokratiska institutionerna intakta. Orsaken till demokratins styrka i Indien är troligen att USA saknat inflytande på politiken. Indiens självständiga ställning har gjort att det indiska kommunistpartiet har kunnat styra delstater under långa tider utan att demokratin hotades på något sätt. När Chile råkade få en socialistisk regering 1970 gjorde USA allt för att motarbeta den och understödde sedan den blodiga militärkuppen 1973. Den socialistiska regeringen i Nicaragua lyckades USA att störta genom att organisera ett gerillakrig.
När kommunisterna i Östeuropa 1989 beslutade att avskaffa proletariatets diktatur innebar detta globalt sett ett viktigt framsteg i utvecklingen mot demokrati som omfattar alla världens länder. Nu kunde nämligen de diktaturer som motiverat sin diktatur med att man bekämpade kommunismen inte finna något skäl att bevara diktaturen i sina länder. Till länder som tvingades återinföra demokrati hör Chile, Indonesien och Sydkorea. Vad som återstår att demokratisera är på den kommunistiska sidan: Kina, Vietnam, Nordkorea och Kuba. Av de USA-understödda diktaturerna återstår arabländerna att demokratisera. Dessutom måste Israel tillåta uppkomsten av ett fritt och demokratiskt Palestina.
Som framgår av denna korta skiss har världens rika länder faktiskt distanserat sig från de förhållanden som rådde vid förra sekelskiftet, under mellankrigstiden och det kalla kriget. Medel- och överklassen fruktar inte längre att deras tillgångar skall konfiskeras genom beslut i parlamentet eller genom våldsam revolution. Sekelskiftets och mellankrigstidens klassamhälle har ersatts med ett välfärdssamhälle. De socialistiska och kapitalistiska visionerna har ersatts med visionen om ett betydligt rättfärdigare samhälle som tillvaratager alla samhällsgruppers intressen. I de rika länderna verkar numera den demokratiska staten att fungera som en garant för ett förhållandevis rättfärdigt samhälles fortbestånd. En slutsats som många kanske ändå förvånas över?
För de fattiga länderna är situationen för demokratin däremot synnerligen osäker. För närvarande finns det knappast något alternativ till de rika ländernas demokrati och marknadsekonomi. Två länder som möjligen i framtiden kan bli ett föredöme för fattiga länder är enligt min mening Kina och Indien, det ena landet en diktatur, det andra en demokrati. Båda länderna har något som man kan kalla socialistisk marknadsekonomi och båda har för närvarande en god ekonomisk tillväxt. De rika och demokratiska länderna kan bäst hjälpa de fattiga länderna genom ett omfattande och generöst bistånd. I de fattiga länderna kan inte den demokratiska staten tillförsäkra alla sina medborgare en dräglig tillvaro vilket utgör den nu levande mänsklighetens största utmaning.
Yngve Karlsson, 67 år och evig student.
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
