Fler och fler i min bekantskapskrets stadgar sig. De går in i seriösa förhållanden och skaffar barn. För det är väl helt normalt när man kommit upp i 30-årsåldern. Själv är jag singel och börjar känna mig lite desperat i jakten efter en partner. Men måste jag det? Kan jag inte bara vara nöjd med det som jag har? Blir man automatiskt lycklig bara för att man träffar någon? Jag tror inte det. Jag vet flera som är lyckligt kära men ändå olyckliga.
Är det dessutom inte så att samhället underblåser den här attityden, att man ska vara två? Det ger ju fördelar rent ekonomiskt och socialt att gifta sig. Är man så tragisk bara för att man är singel?
Som jag ser det finns det en mängd fördelar med att inte vara bunden till någon annan. Man kan resa hur man vill, göra spontana saker utan att fråga först. Man är fri och kan ha sex med vem man vill. Att man är ensam behöver inte betyda att man är oälskad. Men det verkar som att man stiger i status när man skaffar sig en partner. Det ses som ett intyg på att man är attraktiv, rolig och intelligent, att någon har valt en. Men är det inte många som blir tillsammans med någon som de egentligen inte älskar bara för att de inte klarar av att vara själva? Hur ser dessa människors liv ut? Det är klart att kärleken är en fantastisk sak som förgyller våra liv, men idealiseras inte parförhållandet som den enda sanna livsformen!
Själv har jag aldrig haft ett riktigt seriöst förhållande och i många år skämdes jag över det. Jag tyckte att det var pinsamt att säga när folk frågade hur många pojkvänner jag hade haft att jag faktiskt inte hade haft en enda. Numer bryr jag mig inte lika mycket. Jag oroar mig inte heller för att jag aldrig kommer att träffa någon livskamrat. På något sätt finns det en mening med allt som sker och man kan ha andra meningsfulla relationer som inte handlar om just kärlek.
Beatrice Wahlberg, Jag är en ärlig och rak människa.
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
