 |
KROPP & SJÄL
Artikel
av Emma Färnström
publicerad 12 nov 2003 kl. 15.55:
Det är galet - helt vansinnigt
En barnamördares bekännelser tänkte jag kalla den här texten först. "Barnamördare", finns det några som skriker på kommentarsidorna och jag tänker att, "whatever sånt får man tåla."
Ikväll är jag så full av någonting och jag vet inte varifrån det kommer. Det är en såndär vecka när det har hänt en massa små saker som tillsammans har gjort veckan ovanlig och från ovanlig är inte steget långt till overklig.
Nu ska jag skriva om mig själv igen. "Ego", säger de på kommentarssidorna. Egoegoego. Jag pratar bara om mig själv. Så vad skulle jag prata om då, om inte mig själv? Jag kan iallafall inte prata om sa mycket annat än mig själv just nu, för ikväll är jag så full av något och jag vet inte varifrån det kommer.
Ikväll är jag så full av gråt, så full av nervositet, så full av förväntan.
En barnamördares bekännelser tänkte jag kalla den här texten först. "Barnamördare!", finns det några som skriker på kommentarsidorna och jag tänker att, "whatever sånt får man tåla." Jag gjorde en abort och berättade om den och om man känner att man måste berätta om sånt, får man tåla att några skriker "mördare" på kommentarssidorna. Jag får bilder i huvudet av en film, hmm, eller många filmer, otaliga filmer, bilder av galna abortmotståndare som står utanför kliniker i evighetsdemonstrationer hyttandes med plakat, rusandes efter bilar, alltid kristna, alltid tanter, alltid med fotriktiga skor och regnjackor. Jag får bilder av Alf Svensson, som jag såg på en poster någon hade gjort om. På postern hade han ett baseballträ i handen, och det stod "Ge oss makt att knacka bög." Det är galet allting, det är så galet. Ja, man hade inte kunnat tro att saker och ting skulle bli så galna som dom jämt verkar bli, eller hur?
Ikväll är jag så full av något och jag vet inte varifrån det kommer. Den overkliga veckan när vi var på Discotek på Halloweenfest på fredagen, och hos Morten och Asta i ett iskallt ockuperat hus på lördagen, och jag gillar dom, jag gillar dom och det är galet att jag tänker att jag var hemma hos dom, för dom bor inte ens ihop. Det är bara Morten som bor där men dom hör liksom ihop, för jag har bara träffat dom ihop, och nu trasslar jag in mig, men alltså:
Sen, i tisdags, drack vi calva halva eftermiddagen och vi gick till Jacob och drack vin och blev brända och diskuterade utbildningssystemet i Sverige och EMU, konstigt, konstigt, alla blev upprörda, och vi åt middag och gick till Soda och sen hem till de där snubbarna och käkade svamp som ena snubbens mamma hade plockat i Pyrenéerna (allstå inte knark utan skivlingar och sånt där) och så hem till Grácia åtta på morgonen, mötte de andra när de klev upp, på väg till skolan. Konstigt, konstigt, konstigt.
Och jag satte på den där skivan jag alltid lyssnar på, "Blood on the tracks", och jag lovar er, jag lyssnar inte på någon annan skiva, jag skulle kunna sjunga den för er från början till slut utan att tveka på minsta lilla halvnot. Det är galet man kan inte sjunga en skiva från början till slut utan att tveka på minsta lilla halvnot och det är totalemente loco att jag aldrig tröttnar på den. Det är den enda skivan jag lyssnat på de senaste två åren. Man kan väl inte bara lyssna på en och samma skiva i två år, det kan man inte.
Det här är en konstig vecka och jag vet inte varför, jag är så full av något och jag vet inte varifrån det kommer. Kanske för att det är slut snart, allt här, det här undantagstillståndet till CSN-charter jag befinner mig i/under/på/över. Om exakt två veckor kommer jag landa på svensk mark igen och beware us all, vem vet hur det kommer bli. Och jag som ville hem, hem, hem, i en hel månads tid, efter han hade åkt, vill nu stanna, stanna, stanna, fast jag vill att han ska komma tillbaka.
Hör du det, jag vill det! Men det vet du, det vet du...vi ses ju snart, jättesnart nu kan man börja tänka i en vecka och ett antal dagar. Det är så galet allting, så galet, så galet. Det är så vansinnigt att alla, alla hatar varandra så mycket, jag med hatar en massa personer och vad gör man åt det, det är värdelöst att hata men vad gör man. ND ringer anonyma samtal om man tycker att dom är keffa, men ringer jag anonyma samtal till ND för att dom tycker att jag är keff?
Allt är så konstigt, ikväll är jag full av något och jag vet inte varifran det kommer. Jag pratade med Hiro i telefon och det händer inte heller så ofta och därför har den här veckan spårat en aning och när vi kom hem från bion vi var på, (sämpig film, Planta 4, se den inte) låg våra rummisar i vardagsrummet i varsin fåtölj/soffa och lyssnade på Nick Cave, på väldigt hög volym, och hade bara ett stearinljus tänt. Värsta dödsmässan. Jättekonstigt. Vårt hem hade förvandlats till en mörk krypta, jag vet inte vad som händer. Varför lyssnar dom på Nick Cave en torsdagkväll och varför har dom bara ett stearinljus tänt.
Konstiga vecka! Jag är så full av något och jag kan inte bestämma mig för om det är sorg och saknad eller glädje och cherrie-o!
Jag tänkte det förrut, apropa ego, att jag skulle skriva ett långt filosofiskt inlägg om hur världen bara cirkulerar kring en själv för om inte man själv fanns, så skulle ju inte världen finnas, för de enda uppfattningarna man har om världen kommer ju från en själv och hur ens huvud väljer att presentera dom för en, så alltså, när jag kastar in handduken och min hjärna slutar föda mig, eller sig själv, med intryck så finns inte världen mer. Är det konstigt? Inte så jätte. Men jag ändrade mig och skrev en massa jidder istället. För, gud alltså, folk är så arga och jag är så arg och aldrig finns det någon ände på det hela. Det känns som om folk bara sitter och kokar överallt och en dag kommer världen implodera av tillbakahållna frustrationer och raserianfall. Jag höll på att svimma, bokstavligen, av ilska häromdagen när en liten intorkad tant trängde sig förbi mig i kön vid ostdisken, det riktigt sjöng till i huvudet som femton kyrklockors *doonnggg* och jag vinglade till. Var kommer all den här vansinniga ilskan ifrån? Varför sjunger det till som femton kyrkklockors *donngggg* av hat när en liten intorkad tant tränger sig förbi mig vid ostdisken.
Och vissa dagar, ja ni vet ju hur det är, vissa dagar kan man inte ens äta, så galet är allt och vissa nätter kan man inte sova och andra nätter har man sex med den man älskar och vissa mornar skär man sig i underarmarna för att allt är så konstigt. Och ibland på eftermiddagen, måste man springa hela vägen hem för att man är så exalterad. Varför ska det behöva vara så, att man ska vilja skära sig i underarmarna om mornarna och sen springa exalterat hem pa eftermiddagarna?
Ja det är galet, det är det. Och ena sekunden säger någon-ja du är verkligen en elak person och nästa sekund säger någon att man är för snäll, och man är snygg och man är ful och man är smart och man är dum och jag vet inte allt man är och ikväll är man så full av något och man vet inte varifran det kommer.
Ikväll är en kväll som jag aldrig kommer sakna och inatt är en natt som jag kommer ligga vaken under/över/i/på och tänka att det är bäst att inte tänka för om man tänker- då blir man knäpp och nu tänker jag iallafall så nu- blir jag knäpp. Och imorgon- ja, då fortsätter den konstiga veckan för allt bara fortsätter och fortsätter och det finns ingen början/mitten/slut på någonting. Inget att känna igen i allt det här som jag vet inte allt.
Men hey, bryt inte ihop nu för vi vet alla att imorgon, fredag, är en annan dag då man är kär, sekunder och minuter blir till år och man vill ha allt det man får och var ska du sova i natt och det är ett utryck för känslor och älska din nästa till- tjo och tjim i kajutan-natten blir dag och frihet, libertad och under-dina-kläder-finns-en-oändlig-historia-total och man vet att det är sant-ha-ha-hant- för inatt var man din och inte eftertänksamhetens och ett hjärta är alltid rött och kan gå i tusen bitar och man ser hur solen stiger över Råsunda och, och, och
allt bara fortsätter
|
Michael Lundahl