Skriv idag om: Sverige och korruption | Löfvéns riksdagsutanförskap | Kärnkraftssäkerheten i Sverige Börja här!
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Leif-Arne Undvall
publicerad 26 aug 2010 kl. 10.23:
Det är fint att härmas
En del pratar i nedsättande ton om band som spelar covers, det vill säga låtar som gjorts av en annan artist. Inom klassisk musik finns inte begreppet - vem kallar Stockholmsfilharmonierna för ett "coverband" då de sätter upp Mahlers 8:a?
Ofta förknippas begreppet "coverband" med en orkester som underhåller vid happy hour på en skid- eller semesteranläggning och hinner spela "Sweet Home Alabama" 14 gånger för en ölrusig publik innan kvällen är slut.
Men även de allra bästa har spelat covers, Rolling Stones till exempel är ett typiskt coverband. De slog igenom med en Beatlescover som inte var en cover utan ett original - "I want to be your man". John och Paul skrev låten till stenarna som spelade in den först, sedan spelade de in låten, som en slags cover på sig själva. Beatles replikerade Stones genom att spela in deras "Money" med Ringo som lead-sångare. Det intressanta är att båda låtarna är bättre som covers än vad de är i originalversion.
OBS! Texten fortsätter under klippet -->
Det är egentligen en paradox att Beatles lanserades som det snälla propra bandet, Beatles som kom från Liverpools hamnkvarter och fick sin rutin av att spela på syltor mellan horhusen på Reeperbahn, medan Rolling Stones som var det lite "farligare" bandet kom från gedigen medelklass, gick på konstskolor och så vidare. Media framställde det som om det var misstämning mellan banden och en slags tävling dem emellan, i själva verket var det så att Beatlarna gjorde en hel del för att hjälpa fram sina då mindre kollegor.
Än mer hyllade Rolling Stones sina förebilder, Robert Johnsson, Muddy Waters med flera. De som ville vara elaka tyckte att Rolling Stones parasiterade på dem, något som Muddy Waters inte höll med om. han arbetade som målare då royaltypengarna från Rollings Stones version av hans "I Can't Be Satisfyed" började trilla in. I samma veva började även intresset för Muddy att stiga, så han menade att det bästa som kunde hända en gammal "bortglömd" bluesman är att Rolling Stones spelar in en av hans låtar.
Analogt finns en skröna om Cornelis, då han spelat in sin första Taubeplatta, den där han poserar naken på omslaget endast skyld av sin gitarr (tur för honom att han inte var munspelare). Cornelis med entourage satt som vanligt på sina plaster på den Gyldene Freden, "stormen" kallad av personalen. In kommer Mäster själv, Taube, och sätter sig vid sitt stambord, en bit ifrån. Så går Mäster fram till Cornelis som är fruktansvärt nervös ehuru även rejält tankad, han är rent livrädd för vad Mäster har att säga. Taube går fram till honom och säger "Jag skall be att få tacka för alla STIM-pengar, jag får se till att lyssna på skivan någon dag". Så gick han.
Inte heller Beatles glömde hylla sina förebilder, de spelade in flera covers av Chuck Berry och Carl Perkins, den senare ofta med Ringo som sångare. De hyllade även de samtida Beach Boys genom att spela in deras "Til There Was You".
Den som blivit mest avspelad, åtminstone vad gäller antal låtar är Bob Dylan. Många har även slitit med att föra över hans idiom till andra språk, oftast med uselt resultat. Den ende som lyckats åstadkomma en något sånär bra översättningar av honom till svenska är Michael Wiehe. Här tillsammans med tröndern Åge Alexanderssen.
OBS! Texten fortsätter under klippet -->
Själv har Dylan inget mot att spela in andras låtar, detta trots en enorm egen produktion, han har släppt två LP:s med enbart covers.
Jimi Hendrix är mest känd för sina egna låtar, "Purple Haze", "Hey Joe", "Woodoo child" med flera, ändå spelade han in några covers, den mest kända är nog Lennon Mc Cartneys "Day Tripper". Han spelade även in en cover på ett svenskt "nästan" superband, förmodligen det första: Hansson och Carlsson, som bildade en duo på Hammondorgel och trummor och fick internationellt genomslag. På sin LP "War Heroes" spelade Hendrix Bo Hansson och Janne "Loffe" Carlssons "Tax Free". Janne Carlsson har fått på tok för lite uppmärksamhet för sin musik, han är en av Sverige bästa trummisar någonsin. Detsamma gäller Bo Hansson, demonerna dominerade hans liv, men han var en gudabenådad musiker. Jag är inte helt säker, men tror det är hans Hammond med på Hendrix låt, de spelade ihop en hel del.
OBS! Texten fortsätter under klippet -->
Elvis slog igenom med en två covers. På framsidan spelades in "That's Allright My Mama" en blues som gjorts känd av Arhur "Big Boy" Crudup, på baksidan (egentligen högst opassande att kalla b- sidan på denna singel för "baksida") "Blue Moon of Kentucky", en Bluegrass låt av Mr Bluegrass himself, Bill Monroe. Den singeln är egentligen ett ypperligt exempel på vad Rock´n´Roll är, en syntes av Blues och Country/Bluegrass. Några unga killar fick kliva fram till mikrofonen i Sam Phillips Sun studio, killar med kilovis med attityd och som tog i ända nerifrån testiklarna, Elvis, Jerry Lee Lewis, Johny Cash bara för att nämna några. Voila, Rock´n´Roll was born!!
Så egentligen är det inte ett dugg fult att spela covers, även om det definitivt är att föredra att den som spelar tillför något eget, så att det på så sätt ändå blir ett original. Det kan annars bli som då jag som ung och naiv skivköpare fick se en LP med bild på min idol Jimi Hendrix - "The Eternal Fire of Jimi Hendrix". Jag köpte skivan för facila 12:50 och gick hem för att höra. Så besviken jag blev då det visade sig vara en långhårig tysk som gjorde sitt allra bästa för att låta som Jimi utan att lyckas speciellt bra.
Leif-Arne Undvall, Grötmyndig, självgod och vanlig
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
