Skriv idag om: Sverige och korruption | Löfvéns riksdagsutanförskap | Kärnkraftssäkerheten i Sverige Börja här!
RESOR
Artikel
av Owe Johansson
publicerad 11 aug 2009 kl. 13.18:
Det är en liten värld
Jag mönstrade på M/S Traviata den 10/3 1958 i Stockholm, 17 år gammal. Nu skulle jag äntligen få arbeta på en styckegodsbåt speciellt byggd för de stora sjöarna i Nordamerika.
Fartyget var något trubbig i fören och det visade sig att den rullade lite väl mycket i hårt väder. Bygget av extra bildäck var i full gång och avsikten med det var att hämta Wolksvagenbilar i Tyskland.
Vi gick genom Kielkanalen till Bremerhaven för att lasta. Tyska stuveriarbetare var snabba att rulla ombord bilarna på nedre däck genom en öppning i båtens mittsektion, de övriga bildäcken fylldes på med hjälp av kranar.
Resan över atlanten gick utan några större problem med autopiloten påslagen, styrman studerade sina sjökort och jag höll utkik. Vem som såg det först kommer jag inte ihåg, men topplantärnan hade slocknat, och vem som fick klättra upp för att byta den glömmer jag aldrig. Första biten hade rejäla trappsteg att kliva på, mittendelen var som en stege och sista metrarna var det små pinnar svetsade direkt i masten. Jag hade kartongen med lampan i vänster hand, krokade armen om masten, öppnade luckan för att vrida lampan och det var tvärstopp åt båda hållen. Jag kikar ned mot däck, såg styrmannen och att han ropade något som jag inte uppfattade i den hårda vinden. Först då märkte jag hur mycket det gungade åt alla håll samtidigt som mjölksyran gjorde sig påmind i min vänstra arm. Jag blev riktigt arg, tryckte till rejält samtidigt som jag vred och den gav med sig. Lampan hade alltså bajonettfattning, på den tiden helt främmande för mig.
Vi anlände till New York den 28/3, ankrade upp på redden och ombord kom folk från U.S Immigration Officer för att inspektera manskapet och utfärda tillfälligt pass. Det var lossning, och sedan ledig eftermiddag och kväll. Äntligen fick man besöka Manhattan och känna stadsdelens puls i verkligheten. Jag gjorde ett försök att få i mig en pilsner men det blev tvärstopp när en av Manhattans poliser ville titta på mitt pass, åldersgränsen var 18 år för att besöka en bar. Vi hade ett dygns resa till Baltimore där vi rev bildäck för att därifrån ta oss till Halifax, Kanada, för att hämta ny last.
Kompassriktning blev Europa, Köpenhamn och vidare till Stockholm. Denna sträcka avverkades snabbt, därefter stävade vi åter mot Tyskland. Resan gick genom en kanal med Östtyskland på den ena sidan - kalt och ödsligt med ganska tätt mellan vakttornen där soldater med kikare stod i tornen för att inspektera vår båt - på västsidan var det däremot liv och rörelse.
När vi hade lastat i Lübeck blev nästa anhalt Göteborg, där följande historia utspelar sig vid ett besök på avenyn: Jag och mina kompisar kliver in på ett av stadens kaféer. Där i en hörna sitter några glada grabbar och diskuterar när en i gänget börjar vifta och heja på mig, det var en skolkompis med smeknamnet "Svarten", som också han hade mönstrat på en båt som låg förtöjd i hamnen. Världen är inte så stor och den skulle bli ännu mindre längre fram.
Nästa tur över atlanten gick med nordlig kurs norr om England. Hur många dygn det tog innan de första isbergen dök upp minns jag inte, men att de kom i vår närhet under resans gång till Montreal glömmer jag aldrig. De är en märklig syn, mäktiga kala ljudlöst glidande förbi i ett spegelblankt hav. Det är en upplevelse att minnas. Trots all modern utrustning fick jag som vakthavande utkik hämta en hink vatten varje halvtimma för att avläsa temperaturen på vattnet, en höjning markerade ett isberg i strömriktningen. Under några dagar med dimma blev det extra viktigt att använda denna metod. Det kunde också bli kallare i luften när isberget låg i vindriktningen.
Montreal sågs och besegrades, men inte för vår tyske lättmatros som på morgonsidan kom ombord med bandage om huvudet, riktig blåklocka samt armen i mitella.
Därefter var vi åter i New York för att handla souvernirer och göra ett nytt barbesök med samma resultat som förra gången. Jag blir tvungen att lämna mina äldre kompisar för att knalla ner till båten, ensam och skraj gick jag i det dåligt upplysta hamnområdet. Jag tyckte mig se figurer i varje mörkt hörn. En av lättmatroserna hade berättat för mig om en tidigare resa han gjort när han höll på att bli rånad av två personer i samma område som jag nu passerade. Den gången fick han tag i ett järnrör som tillhygge, slog det i skallen på en av rånarna varvid den andre sprang sin väg. Därför var han inte så villig att gå iland. Nu lär väl det brottet vara preskriberat efter 50 år.
Om det var i New York eller Newark det började minns jag inte, men en strejk pågick i alla fall bland regionens lotsar och den som hjälpte oss var en svensk-amerikan icke fackansluten, eller om han var pensionerad före detta lots. Hur som helst kom det bilar nattetid med helljusen påslagna för att lysa upp hela fartyget och med rusande motorer störa vår nattsömn. När vi kastade loss påföljande dag för att gå in i kanalsystemet som skulle leda oss fram till stora sjöarna uppe vid Michigan, följde en karavan av bilar båten längs kanalen och i megafoner ropades det nedsättande ord till lotsen, ett jag minns var "scabby Andersen".
Nu var det slussar som gällde och för att förtöja båten i en sluss fick man sätta sig på en bom som svängdes ut över kanalkanten, hoppa ned i rätt ögonblick medförande en kastlina med en klump i ena änden, kasta in den över båten, hala tillbaka med en tross hängande i linan, varpå trossen lades över en lämplig pollare. Flera båtar kunde ligga på kö eller vänta på trafik från andra hållet i slussen, så pågick det från att det ljusnade på morgonen till mörkrets inbrott. Främre byggnation av befälshytter och kommandobrygga låg ganska långt fram i förhållande till fören av båten. Vid ett tillfälle missade jag utkastet av linan som då plumsade ned i vattnet. Kaptenen muttrade något där han stod på bryggvingen och snabbt halade jag in kastlinan, för nu blev det bråttom då båten börjar glida ut från kanalkanten, jag tog i för kung och fosterland, den blöta klumpen slog i kommandobryggan en meter från att träffa den hukande kaptenen, och ändå kunde ett svagt leende skönjas i hans ansikte.
Efter en ansenlig mängd slussar tror jag att vi kom ut i Lake Ontario eller Lake Erie. Vi besökte i alla fall Toronto, Hamilton, Toledo och Detroit och rundar sedan Michiganhalvön, för att gå vidare mot Chicago. Därefter blev det kursändring till St.Johseph, en förstad till Benton Harbor. Tidningarna i de bägge städerna uppmärksammade vårt besök med att ha MS Traviata på sina förstasidor. Det var första gången någonsin ett Europeiskt fartyg besökte St.Johseph och den lilla platsen Silver Beach, där vår last bestod av Caterpillar, Dumpers, Hjullastare och alla möjliga jättemaskiner av märket Clark Michigan.
Nu återstod bara den långa och jobbiga hemresan till Europa. Mellan de stora sjöarna fanns det ett antal slussar båten måste igenom, jag har en anteckning om att vi passerade 42 stycken slussar. Året efter, 1959, öppnades en ny genomfart uppe vid Monteral, "Saint Lawrence Seaway" och antalet slussar minskades väsentligt.
Så var vi åter på öppet vatten med måttlig sjögång. Efter sånär som tre fyra dagars hårt väder gjorde vi ett återbesök i Köpenhamn. Sen var det nytt resmål med rejäla barrundor i Amsterdam där något märkligt hände. Efter två avverkade barer var det dags för det tredje stället - och vem är det som satt där i en hörna? Javisst är det "Svarten", skolkompisen. Inte lika uppåt som sist, för båten fanns inte kvar i hamnen. Han hade med andra ord blivit "akterseglad". Hur det gick för honom vet jag inget om, men konstigt var det att efter att ha mötts i Göteborg och båda farit åt olika håll för att sedan träffas på nytt i den här baren. Då blev världen väldigt liten.
Owe Johansson, Pensionär
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Stina Lyngmark
Moldavien är ett av Europas minsta länder och tyvärr också ett av de fattigaste.
