SPORT
Artikel av Stefan Holmqvist - SHQ publicerad 21 apr 2005 kl. 11.27:

Det är en blå vår, det är en blå dag

"I går avgjordes nog inte så mycket Premier League som det tog en ny skepnad, blev berikad på ytterligare dramaturgi och lurig skepnad. De återstående matcherna är en promenadsträcka."
Vart man än gick i Chelsea den våren så spelades eller nynnades den gamla Madness sångarens Suggs låt med den där svångremstjäcka refrängen "Chelsea, Chelsea....Its gonna be a blue, blue day". FA Cup mot Boro stundade.

För kallt må det vara men himlen är dessa dager mestadels blå, på kvällen så där härligt lysande mörkblå
som en Floodlightskimrande Everton tröja. Everton slår United hemma. Allt snack om att spela över sina förmågor är över för Moyes manskap. Samtidigt tar City tre poäng.

I går avgjordes nog inte så mycket Premier League som det tog en ny skepnad, blev berikad på ytterligare dramaturgi och lurig skepnad. De återstående matcherna är en promenadsträcka. Något annat mer spännande finns dock att skönja i framtiden: Nästa säsong kan vi nämligen ha ett scenario där Chelsea är given favorit, José allt närmare ett nekande av Troféer, "Man United" som sanna underdogs, Liverpool som CL-vinnare och Arsenal som... ja, vad ska Arsenal göra?

Trots optimistiskt och rappt spel i "patches", som man kallar det, så verkade Arsenal igår vara berövat mer än bara Henry och Ljungberg. Vicesheriffen Sendros visade visserligen att han kan peta vilken av deras mittbackar som helst inom tid men Reyes springer omkring och leker Kennedy på meskalin och Viera... Patrick Viera har onekligen blivit sämre med kaptensbindeln. Borta är tigertacklingarna, de offensiva löpningarna, smarta
passningarna och när han borde kasta sig in med huvudet på fasta situationer står han bara och pekar eller skriker. Kaptensbindeln har dragit ned större spelare än honom dock, så låt ingen för kraftig skugga falla över honom men
den här rödvita pastischen på Deschamps duger inte. Man behöver en offensiv passningsläggare på mitten. Bergkamp orkar nog en säsong till men det måste till mer än att bara orka om man vill gå hela vägen upp till PLs himmel.

I bland undrar jag om det är för att Wenger älskar tekniska spelare och spelare som driver med boll som gör att man kan förena paradoxen med en massa mål samtidigt
som man kan bli så uddlösa. Pires, Reyes, Ljungberg och Henry är alla kvicka tekniker som driver, dribblar och gör förvisso mål så behövs det ibland bara en målskytt.

Montella, Inzaghi eller Crespo är sådana spelare. Ingen av dom är särskilt starka, stora, snabba eller tekniska. Ingen av dom saknar dock något och gör ibland inte mycket förutom just: mål. Sådana spelare tenderar att försvinna helt om ens eget mittfält kör fast eller bolldominansen blir låg men det har aldrig varit Arsenals problem. Just den säsong när man hade Suker så öste man inte in mål.

En annan sådan måltjuv är Kezman. Trots okunniga TV reportrars djävla tjat om hur mycket mål karln gjort i Eindhoven och Belgrad så missar de alla den själva
poängen: Kezman är ett vandrande monument över Mourhinofieringen av Chelsea! Ett exempel på denna tränares personkemi och spelarkännedom.

Vilken annan tränare ger en i Premier Leauge oprövad skyttekung en, tja, 17 chanser innan han till sist gör ett spelmål? Ingen utom mannen i den blåa kostymen. Längre måltorkor har knäckt större psyken och jag tror nog det knäckte Kezman, han trodde inte på sig själv ett tag läser jag i Holländsk voetballskvaller. Mourinho trodde inte alls. Han visste. Likt en officer som lugnt tittar till sin basse och säger "jag vet vad du tror att du klarar av men jag vet vad du klarar av. Det är detta en tränare eller befäl måste göra. När krigarna på fältet inte stirrar på mer än gyttjan framför sina kängor eller fotbollsskor så är det befälet, tränaren som ska höja blicken och skilja all strategiska snår från
de taktiska träden.

Varenda tränare jag intervjuat under fem års tid har på ett eller annat sätt klargjort att de minsann spelar sin taktik, sin väg och tar minsann inte sådan hänsyn till motståndaren. Sådant är dock i praktiken snömos och struntprat. Det ter sig bra i Offsides reportage med förfärliga foton i pampporträtt men på planen är det ytterst sällsynt. Utom med Chelsea. Makelele struntar totalt i om han spelar mot Roy eller Rui. Han ompositionerar sig inte en tum utan jobbar på i ett klassiskt tremanna mittfält där Lampard är den drivande kraften och Cole springer runt och skapar oreda. Om Viera har dalat har Makelele stigit mot skyn denna säsong.

Något annat som bestyrker Mourinho position som världens främste tränare är att han kan bibehålla spel trots formationsbyten och att han faktiskt vågar fixa saker som inte ens är sönder till det bättre. I arkivet hittar jag en
hoper blaskor från England från förra året där man flera gånger skriver just "if it aint broke, dont fix it" om den då så lyckosamma mittbacksduon Galls/Terry. Vad gör Mourinho? Jo han köper in Cahrvalvemvadå och denne tar
Gallas plats och samtliga tre nämnda spelar nu ett snäpp bättre. Gallas har dessutom blivit en av få världsbackar som kan spela varsomhelst i backlinjen och briljera.
Prova Maldini på Högerbacken i tanken om ni vill. Går inte.

Mourihnos personkemi är nog mycket förklaringen av alla dessa personliga utvecklingar inom laget. Man vill gärna tro att han är massmedial exhibitionist som älskar att provocera men vad är provokation om inte ett sätt att bemästra en annan persons känslor och agerande? Detta kan även användas positivt och pedagogiskt. Mourhino pysslar inte så mycket med att skrika sig blåare än tröjorna och himlen med klassisk "Pushing". Han sysslar med "Pulling"

I tränar- och chefssammanhang är han en ungtupp och sådana får det aldrig lätt i FIFAs gubbokrati. När den 178 årige Sepp Blatzinger söker nytt mandat i FIFA under namnet Conservadictus X!V och svenska, internationella
fotbollspampar hotar och hotar att ge Mourhno skulden för att ett mycket Friskt beslut av en annan svensk så står han närmast oberörd. Det bör han göra. Straffas Chelsea i något
sammanhang för sista tidens tråkigheter på Stamford Bridge är det övertydligt resultat av hur FIFA är en av de mest feodala, anakronistiska och odemokratiska organisationer på vår jord bland internationella organ.

Matchen i går då? Den vara bara skit.

Sånt ska man inte tänka när man mår bra och sjunger Suggs "Chelsea, Chelsea" och tittar på den ljusblå himlen.

Våren är inte grön. Den är blå. Morgonhimmelen är ljusblå.

Come on City!

COME ON GEFLE!