Nu är det snökramp i luften; jag har inga pjäxor, och inga skidor heller, men det behövs knappast i denna vägmoddens sliriga midvintertid. Temperaturerna faller och stiger, som de behagar.
Frost sockrar dikeskanten och stryker sig mot staketen och några bortglömda gärdesstörar. En tjock domherre har intuitivt hittat den grymt pålade havrekärven, och under den betar tre andra benäbbade gelikar.
Förväntan har en egen lyster; den är av lingon rödströdd, granrisgrön och snöbelupen. Julmotiv kring obesökta sjöar.
En plusgradig snögubbe har en morotsnäsa och kärleksfulla tallkotteögon hängande på axeln. Kvasten ligger för sig själv i vätan, understundom besutten av en sparvfamilj.
Inramad av ett julgardiniskt köksfönster; där mumsar jag på en skinksmörgås med senapspyjamas. Ett malt- och humleskummande glas med Apotekarens mörka Julmust har adventsäkta luciasmak. I glaskanten avspeglas mitt ansikte i miniatyr. Formen är som en julgranskula; blänkande rund och glitterstrykt.
Decemberskildring. Klövsnö. Hareskare. Nästan utomkroppslig är vinterkvällens minustunna känselhinna.
Snart. Snart faller natten samman.
Advent är här.
Isabella Mendrix, närmast hjärtat
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
