Damtidningarna kryllar av dem, säsongens hetaste program handlar om deras liv och i filmen blir de åter ideal. Ja, plötsligt befinner sig denna relik från amerikanskt 1950-tal på modet igen. Jag talar förstås om hemmafrun med den urgamla sinnebilden av mamma-vårdare iklädd förkläde som viftar adjö i den idylliskt pittoreska villaträdgården när pappa-försörjare reser till sitt viktiga jobb.
Nu senast i raden är Kanal 5:s underhållande TV-succé Desperate Housewives, som förhoppningsvis kan bli hemmafruns ultimata död i Hollywood. Desperate Housewives-serien är en fenomenal brakframgång i USA med över 20 miljoner tittare, men tji fick de som trodde att den skulle vara en våt dröm för den amerikanska kristna högern. Näppeligen. Konservativa grupper bojkottar serien vilket har fått flera annonsörer att hoppa av. Snarare är produktionen ett utmärkt exempel på dödssynderna med otrohet, frosseri, avund, slöseri och svartsjuka på agendan.
Seriens karaktärer är oftare allt annat än ljuva änglar. Ex-modellen Gabrielle Solis som oftare sätter på den 17-åriga trädgårdsmästaren än dammsugaren samtidigt som hennes make strör diamanter över henne. Bedragna skilda mamman Susan Mayer vars enda längtan tycks vara en besatthet av att hitta en ny man. Multifrånskilda Edie Britt som har sex med allt manligt som rör sig. Perfektionisten Bree Van De Kamp vars pedantiska hemmafruliv tråkar ut maken så till den grad att han vill skiljas. Lynette Scavo den forna karriärkvinnan som bytt ut "boardroom" mot "boredom" och bara längtar bort från skrikiga ungar, blöjor och barnspyor.
Men varför har hemmafrun ändå blivit så poppis på sistone? Alla andra trender visar ju att ju mer makt och rättigheter kvinnor i världen får över sina egna liv desto färre barn föder kvinnor och desto färre väljer hemmafrulivet. Vi kan se samma utveckling i både rika västländer och fattiga u-länder. Jag tror att hemmafruvurmen snarare handlar om drömmen om egen självupplevd lyx och inte om att ägna dagarna åt att ensam kånka hem tunga matkassar från Konsum, göra storbak eller torka snoriga ungar. För innan Desperate Housewives dök upp på arenan var hemmafru synonym med lyxfru åtminstone i Hollywood. Tänk alla icke-arbetande hemmafruar från TV:s långlivade såpor. Såg vi någonsin dessa utföra hushållssysslor eller ta hand om barn. Aldrig. Däremot levde de i en skön lyx med champagne, aftonklänningar och ägnade dagarna åt sina fritidsintressen som kunde vara alltifrån manikyr till shopping och gym.
Och vilken kvinna vill inte längta bort i ett samhälle, där kvinnor känner sig som fyllningen i en sandwichsmörgås sammanpressade av arbete och familj. Då är det inte konstigt att många drömmer sig bort till lyxens land. Att dubbelarbeta och att jobba heltid samtidigt som kvinnor förväntas ta huvudansvar för hem och familj är inte den lättaste kombinationen. Samtidigt är jag fullkomligt övertygad om att med män som delade på ansvar för hem och familj, mer flexibla dagis, subventionerade hushållsnära tjänster för alltifrån barnvakt till gräsklippning och tvätt samt en arbetsmarknad med större flexibilitet och förståelse för barnfamiljers rytm skulle inte hemmafrun för knappt någon framstå som ett ideal.
Och alla vi som kan vårt Hollywood vet ju dessutom skämt åsido hur det hela vanligen slutar i filmens värld: Föga attraktivt. När hemmafrun kommer till åren blir hon dumpad för mannens unga blonda sekreterare, blir förståeligt nog bitter då hon offrat sitt liv på en annan människa, har noll pensionspoäng, inga egna intressen och är med över tjugo års jobbfrånvaro inte superattraktiv på arbetsmarknaden.
Hemmafruvurmen handlar förmodligen mer om drömmen om eget lyxliv än att vara försörjd, torka snoriga ungar och förverkliga någon annans liv. Desperate Housewives är ett utmärkt motgift till hemmafrudrömmen - snarare är den de konservativas värsta mardröm.
Birgitta Ohlsson, Riksdagsledamot Folkpartiet
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Många svenska föräldrar har följt Anna Wahlgrens råd om barnuppfostran
