 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Birgitta Stiefler
publicerad 31 jul 2012 kl. 06.00:
Ale Stenar i solnedgångFoto: flickr/Ulf Bodin (BY CC 20)
Den viktiga medmänskligheten
Mörkret har lagt sig och den annars så ihärdiga skånska blåsten har för en gång skull fått solsting och vilar. Funderingarna fortsätter över hur vi ska få mer tid att utföra ett sådant arbete som vi alla vill.
Det har varit underbart väder idag. Närmare 30 grader här i Skåne denna julidag. Jag har haft en ledig dag, och försvann till sydkusten med en väninna, närmare bestämt till Ale Stenar där vi vandrade på stranden bland stenar mjukt slipade av årtusendes vågor som metodiskt och oupphörligt gett sina smekningar.
Det var mycket folk som besökte Kåseberga denna dag och köerna ringlade långa mot fiskbodarnas välgörande dofter. Vi pratade barn, jobb, livet och det som är inpå.
Jag berättade för henne om hur jag upplevt min första dag på jobbet efter att ha varit ledig två veckor. Jag är inom bemanningsbranschen och hoppar därför runt mellan olika avdelningar. Denna dag återvände jag till en avdelning jag hade varit på innan. Arbetspasset började med att 30% av personalstyrkan fattades, vilket ju inte underlättade när jag ensam hade ansvar för 12 patienter som jag inte hade träffat innan. Allt går och så gjorde även denna dag. På eftermiddagen när jag hade börjat få lite koll gick jag in och satte mig hos en äldre man och pratade lite. Det var om elände, men också om glädjeämnen. Samtalet tog max fem minuter och jag var sedan tvungen att ge mig vidare i arbetsuppgifterna. När jag kom in på salen i ett annat ärende kallade mannen mig till sig och sa hur betydelsefullt vårt samtal hade varit, och hur mycket bättre han mådde efter det.
Jag gick från arbetet väldigt beklämd den dagen, och funderade över var vi tappat bort medmänskligheten inom sjukvården.
Så en ny dag och en ny avdelning med nya patienter. Inte fullt lika stressigt där som dagen innan och jag kände att jag hade tid att vara lite mer med patienterna. En yngre man skulle på en akut undersökning som han oroade sig för, och vissa av hans parametrar steg. Jag satte mig bredvid sängen och sa att jag förstod hans oro. Jag la en hand på hans arm, och lät tystnaden få fylla rummet. Tårar började rinna ner för hans kinder, och vi gav varandra en blick av samförstånd innan jag gick. Efter undersökningen sa han att jag var den bästa sjuksköterskan han träffat under sina tio dagar på sjukhuset. Det tror jag inte ett smack på, för mina kollegor är oerhört kompetenta och de är vana vid de diagnoser som finns på avdelningen. Skillnaden var kanske att jag satt i tystnaden och lät patienten vara ledsen.
Under alla år jag arbetat inom sjukvården har jag aldrig tvivlat på mitt yrkesval, men under de senaste månaderna har jag gjort det, och har starka funderingar på om detta verkligen är rätt plats för mig.
Sjukvården idag är så pressad och vid nästan varje pass får vi frågan om det finns lediga platser på avdelningen. Finns det kanske någon som kan flyttas till patienthotellet? Det handlar om att så fort som möjligt göra patienten symtomfri så någon annan instans kan ta över.
När man läser till sjuksköterska får man lära sig vikten av att se hela människan, och det psykosociala poängteras alltid. När eleven väl är färdig finns det nästan bara tid för elementär basbehandling, vilket gör att det som lärts in går om intet. För att få en optimal vård måste vi se till hela människan, både på ett fysiskt, psykiskt, socialt men också på ett medmänskligt sätt. Att vara medmänniska kräver mer energi och empati, och det kräver att vi tar oss tid att "bara vara" med patienten. Vi har alla ett behov av att bli sedda, och än mer behöver vi det när vi är i en sårbar situation. För att ett möte ska bli ärligt måste vi våga sitta ner och vara närvarande. Om jag känner att jag någon gång har mött en patient som medmänniska blir resultatet nästan alltid tillit, och det i sig är grunden för att rehabilitera patienten. Kanske inte till så som människan fungerade innan, men till något nytt, och det är min skyldighet som vårdpersonal att se människan utan att förlora min profession.
Jag vet att sådan vård finns på vissa ställen och det gör mig glad, men när skruven dras åt på det ekonomiska planet finns inte tiden för att tillgodose hela patienten. Vad man då gör är att man mäter patientens välmående i olika skalor, så man på pappret kan se när han eller hon är redo att gå hem och man sedan kan ta in någon ny, för många stampar väntandes i trappan utanför.
Det är helt stilla ute nu. Mörkret har lagt sig och den annars så ihärdiga skånska blåsten har för en gång skull fått solsting och vilar. Jag har ännu en dag ledig i morgon innan nya utmaningar väntar. Funderingarna om framtiden fortsätter, men också funderingar över hur vi ska kunna få skruven att sluta dras åt, så vi kan få mer tid för att utföra ett sådant arbete som vi alla vill.
|
