Han säger inte nej till gänget. Han måste visa vad han går för. Han stjäl, han slår och misshandlar för de andras uppskattning, de som är lika stängda.
De tar plats, går bredvid varandra. Den som är ett huvud kortare går i mitten. Tre pojkar i början av tonåren. Innan de går ut i mörkret fäller den minsta upp huvan, stoppar händerna i fickorna och skjuter ut bröstet, drar tillbaka axlarna medan han skjuter fram ena höften framför den andra där han går. Han ger intryck av att inte vara rädd för något. En minivariant av de stora coola killarna och med kroppshållning där känslor som rädsla, gråt och glädje stängs inne.
Överallt syns stora coola män som har stängt dörren till den känsliga pojken. De med stoa bröstkorg, tillbakadragna axlar, hopdragna skulderblad och som håller hela överkroppen bakom bäckenet. Deras sätt att gå är ofta stolt eller svassande och ger ett intryck av aggressivitet och självförtroende. När en rosenterapeut rör vid dessa kroppar märker vi att musklerna runt bröstkorgen, halsen och ryggen är mycket spända och därför inte ger kroppen särskilt stor rörelsefrihet.
Brooklyn-bröstet kallade Marion Rosen det här för. Hållningen visar någon som är mycket rädd men låtsas vara mycket stark. Barnen i Brooklyn tog till den kroppsliga strategin för att klara sig på gatan. Hon sa att de var tvungna att se tuffa ut på gatan för att inte bli attackerade eller skadade. Men den här försvarshållning finns lika mycket här liksom överallt där ojämlikhet råder.
När en ung människa stänger av sina känslor och fortsätter med det, förloras kontakten med sig själv. När gråten eller rädslan förtvivlat bankar på förstår inte längre den vuxne vad som händer, utan slår på någon annan för att tysta rädslan inom sig. Han säger inte nej till gänget. Han måste visa vad han går för. Han stjäl, han slår och misshandlar för de andras uppskattning, de som är lika stängda. Han kanske även dödar och drar huvan längre ner i förhöret där han nekar till vad han gjort. Han ljuger för sig själv och för andra, för det gör ont att släppa fram både samvete och känslor.
I de här kropparna som blåser upp sig, precis som i djurvärlden för att skrämma motståndare och omgivning, blir det lager av muskelspänningar som hindrar dem att få tillgång till sig själva.
Den här rollen som spelas, masken som sätts upp, fasaden utåt som hålls kräver barriärer i form av muskelspänningar. Det är dessa spänningar som rosenterapeuten arbetar med att möta när klienten upplever sig gå på ett gungfly. Det finns möjligheter att få tillgång till det som ligger och väntar på att bli tagen i bruk, nämligen den man verkligen är.
Rigmor Palmqvist, Nyfiken, levnadsglad skribent och snart färdig rosenterapeut
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
