 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Stefan Whilde
publicerad 18 aug 2010 kl. 08.34:
Den skamliga kulturen
Det finns ingen politisk agenda, inga lagar, inget bärande samhälle. Tänk tanken.
Vad är moral om inte statsmaktens och religionernas pistol mot massans tinning? Gå ut på gatorna iförd struthatt och kejsarens nya kläder och du är upphov till förargelseväckande beteende. Människor blir bestörta, skäms å dina vägnar, gör korstecknet, håller för barnens öron och ögon och svimmar teatraliskt. Vad är en naken kropp annat än ett stycke vackert kött?
Den sitter djupt, skammen. Arvet är nästan omöjligt att överskåda. Men för varje gång som våra föreställningar ruckas en aning, för varje gång någon drar ner byxorna offentligt blir vi påminda om hur lätt och lustigt livet egentligen är och hur svårt skammen gör det för oss i våra tappra försök att leva ut på alla cylindrar.
Där kommer konstnären in och i väldigt hög grad författaren, han eller hon som - om han eller hon supit sig berusad på själva livet och hållit sig undan akademisk utbildning - doppat sin själ i bläcket för att i möjligaste mån få till den ultimata konsistensen på ordet.
Författarens uppdrag är, och har alltid varit, att med berått mod beröra och förföra. Genom att göra detta, genom att skaka liv, välta möbler, tränga in, grisa ner i salongen och städa upp i rännstenen, blir ordet som handling och känsla ett hot mot religionerna och en fara för statsmakten. Konflikten som uppstår i hotet och faran föder idéer, tinar hjärtan och sätter moralen på pottan.
Visserligen menar naturalisten att författaren ska berätta sanningen och det låter väldigt fint, men det är en doktrin precis som moralen.
Man måste komma ihåg att naturalismen legat som ett klibbigt täcke över västerländsk litteratur i hundra år, inte minst över den svenska som fram till för några år sedan befann sig i misstänkt koma.
Naturalismen, den rådande och styrande kulturella, litterära normen (moralen), hävdar, förutom behovet av själva sanningen, att sanningen ska läggas fram i ett objektivt perspektiv. Det handlar alltså om att låta litteraturen gå hand i hand med den kliniska moderna världen och dess värderingar. Ordningen måste vidmakthållas och status quo infrias.
Men det finns inga sanningar, inga generella i varje fall, och det finns inte tillstymmelse till objektivt perspektiv.
Sanningen är, i likhet med moralen, individuell. Det är därför som varje religion och varje centralstyrd civilisation inte tål oberoende individer (och det är där som det kliniska tänkandet gör sådan nytta genom att servera människor trygghet i form av sövande tabletter och sövande kultur).
Allt som vi människor rör vid drabbas av mänsklighet och blir subjektivt. Det spelar ingen roll hur objektivt ett forskningsresultat vill framstå som, allt är i slutänden människans - individens eller gruppens - föreställning.
I samma ögonblick som sanningen och objektiviteten ifrågasätts och upplöses är det något som går sönder. Inte bara inom oss människor som in i det sista vill hålla kvar vid våra föreställningar. Nej, något går sönder i samhället, en varböld spricker, ett undertryckt eksem blossar upp, det murknar i skolans golv, motorvägens lena asfalt skrynklar ihop sig.
Det är därför som vissa författare åtalas av staten och andra fördöms av religionerna. Rädslan styr, status quo tillbeds.
I Sverige var det länge sedan som en författare orsakade ramaskri. Vi plottrar mest på ytan och bränner det någon gång till på kultursidorna så känns det ganska konstlat och ansträngt, som om vi instinktivt minns vilket oerhört begär efter turbulens vi neutrala intellektuella uppfylls av, men fyrverkeripjäserna (skriftställarna) är nertystade och himlen (läsaren) vilar gråtung i en aldrig sinande, meteorologisk jämvikt.
Så vi snyltar, slickar och luktar på utlandets pionjärer, libertiner, romantiker och litterära bastarder. Inte minst moskovitiska Vladimir Sorokin lyser upp världen med sina sprakande böcker och libretton.
Sorokin åtalades i hemlandet Ryssland för att ha spridit pornografi i och med romanen "Blått fett" (1999, på svenska 2001) - detta främst på grund av scenen där två heliga sovjeter, statsmännen Chrusjtjov och Stalin, njuter analsex tillsammans.
Operan "Rosenthals barn" - om en vetenskapsman som klonar kompositörerna Wagner, Tjajkovskij, Verdi och Mozart och släpper ut klonerna bland ryska hemlösa och prostituerade - hotades av nedläggning redan innan premiären på Bolsjojteatern.
I romanen "Is" (2002, på svenska 2006) återförenas "de första människorna" genom att tala med hjärtat. De klär av sig nakna, kramas och gråter en skakande, befriande gråt över att ha levt som döda i ett existentiellt havererat samhälle.
Sorokins kanske mest uppseendeväckande programförklaring, sedd i ett litterärt ljus med allt vad normer och moral detta innebär, är teorin att en berättelse kan berättas i olika stilar allt eftersom berättelsen framskrider och att en författare inte blir en bättre författare bara för att han (eller hon) fixar sig en stil som går att känna igen.
Vem skulle våga säga något sådant i Sverige utan att riskera korstecken, välvillig skam och ett stilla hånskratt?
Rädslan för det avvikande styr i alla avseenden. Sorokin är en clown, men en clown på avstånd i ett land med en litteraturhistoria som imponerar. Så vi älskar honom. Motvilligt. Men några av oss älskar honom besinningslöst, vi drömmer om hur han tränger in i oss om natten och befruktar oss med de mest fantastiska ord och berättelser.
Det är så det är. Några av oss orkar inte vara rädda längre. Vi drar ner byxorna och blir tagna av polis. Det finns ingen politisk agenda, inga lagar, inget bärande samhälle. Tänk tanken. Allt är illusioner.
Sorokin framställer ett blått fett ur sina landsmän, han tar ner Rysslands klassiska och högt älskade och värderade författare på jorden, i smutsen, i ett laboratorium som stinker av den kliniska idén om mänsklig vävnad som själlös materia, bilskrotsmodellen. När han plockar ner hjältarna från akademikernas och politrukernas kalla himmel så upphöjer han dem, inte till konst men till djur och gudar, inte till nobelpristagare men väl till människor av kött och ande.
Den här texten vill påminna om att livet är lätt och lustigt och om att Sorokin är ett ljus i världen. Det finns många andra ljus, oräkneliga lågor. Sorokin råkar bara bli en raket, en första kyss, ett brandtal med sina verk. Han är så lätt och lustig att kritikerna inte begriper vad han säger, vad som egentligen finns bakom och bortom berättelserna; ett lager än djupare amoral; en myskfrän doft av frihet.
|
