 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Henrik Hermansson
publicerad 14 feb 2003 kl. 12.05:
Den självupptagne poesiläsaren
Försöker du förstå poeten/författaren när du läser poesi och litteratur? Eller är det viktigast att du får en "kick"? Det är typiskt den småborgerlige, västerländske, uttråkade konsumenten.
Det finns poeter som skriver på liv och död. De skriver för att säga något till andra. De vill förbrödra (eller försystra). De skriver för att de mäktiga människorna på andra sidan jordklotet ska förstå deras lidande. Att läsa deras poesi för att få en "kick" i sin gråa vardag är lite självupptaget. Att inte försöka förstå poeten är att frånta poesin dess betydelse. Och förmåga att förändra.
Det finns säkert dikter som helt och hållet saknar budskap. Utan social, politisk eller annan bakgrund. Det är oftast de dikterna som är obegripliga. De som inte skrivs för att förbrödra (eller försystra), utan för att upphöja poeten själv. Poeten känner sig speciell och den lilla beundrarskaran känner sig utvald. (Inget fel i det, det finns värre saker att göra.)
Alla som skriver poesi och litteratur för att publiceras vill säga något till andra. Fast det finns undantag. En del poeter har andra syften. De vill tjäna pengar eller bli berömda till exempel. De skriver antagligen för "massan" - för att sälja många exemplar - och struntar i om de blir förstådda. Men de som verkligen vill säga något och har ett budskap, vill förstås att deras budskap ska nå fram. De tycker att de misslyckats om de blir missförstådda eller vantolkade.
Jag beter mig ofta just som en småborgerlig, västerländsk, uttråkad konsument. Jag älskar skräcklitteratur. Jag får en "kick" i min gråa vardag. Allt handlar om lilla mig. Men det finns också poesi och litteratur - däribland skräck för den delen - som tänder en gnista. Som inte slocknar i samma sekund jag lägger ifrån mig boken. Något bestående. Rentav en vilja att förändra världen. Det är den bästa poesin. Den bästa litteraturen. Den som gör mig nyfiken på andra människor - och mindre självupptagen. Den som utvecklar min inlevelseförmåga.
Vi småborgerliga, västerländska, uttråkade konsumenter skulle må bättre om vi slutade tycka synd om oss själva. Världen går inte under om vi tänker på något annat än våra egna små problem en liten stund då och då. Poeter skriver inte alltid dikter för att bota vår känslotorka och ensamhet. Ja, kanske inte ens för att ge oss något att tolka och grubbla över. De har större mål ibland.
(Jag fyller 100 med denna artikel. Hurra.)
|
Anna Linusson